Huldran

Kapitel 2

Hon tog riksväg 70 i tre stora kliv och kände hur kroppen slappnade av något när tallbarrsdoften sköts in genom näsborrarna och la sig till rätta i flåsande lungor. Asfalten byttes ut mot gräs, jord och småsten när hon följde stigen upp mellan de två enorma granarna.
"Hej på er", hälsade hon högtidligt och såg från den ena granen till den andra när hon passerade. Astrid hade gjort så så länge hon kunde minnas, antagligen för att de majestätiska träden stod där på exakt avstånd från varandra, perfekt symmetriskt. Som vakter vid en port, en port som ledde bort från verkligheten och mot räddningen.

Hon saktade ner och sträckte ut handen, lät fingrarna snudda vid björkarnas gröna blad och ryste av välbehag när svaret kom som ett välkomnande rasslande. Solens allra envisaste strålar fann sin väg in mellan lövverk och mörkgröna barr, men trots att klockan bara var halv sex stod skogen i dunkel.

Astrid fortsatte, satte den ena foten framför den andra tills andhämtningen återgick till det normala och hjärtat saktade ner. Hon lät blicken glida över färgerna; svart jord, orangebruna löv och barr som låg kvar sedan i höstas, mörkblå blåbär på blågröna kvistar och svampar i gult, vitt och brunt. Det vita skummet mot det mörka, forsande vattnet i bäcken. Hon vände på huvudet när tusentals bestämda steg fångade hennes uppmärksamhet. Myrstacken växte sig större för varje dag, och det var nu inte så konstigt eftersom dess inneboende aldrig vilade.

När Astrid gått ett par kilometer svängde hon av till höger, lämnade den breda stigen för en mycket mindre, smalare väg som bara hon och skogens innevånare använde.
"Jag kommer ihåg honom, det är väl det som är problemet", mumlade hon och såg från det ena trädet till det andra. "Jag kommer ihåg hur han var förut." Hon kände snarare än såg att hon gick uppåt, och visste av erfarenhet att hon snart var framme.

Träden skingrade sig högst upp på kullen och stod sedan i en tät ring runt en liten glänta där färgerna med ens blev flera. Hundratals färgstänk prydde det gröna gräset; blålila blåklockor, vita och gula prästkragar, vitgråa hundkex och knallgula smörblommor tävlade om uppmärksamheten. Vann gjorde alltid maskrosorna, åtminstone till antalet, tätt följda av de höga, rosa och lila blommorna som Astrid fortfarande inte lärt sig namnet på.

Vid gläntans öppning möttes hon av två, höga björkar vars grenar tyngdes av löv. Som ännu en port till friheten, tänkte hon som så många gånger förr. Astrid gick försiktigt över ängen, undvek blommorna så gott hon kunde, tills hon nådde mitten och satte sig. Hon drog av sig jackan och knölade ihop den för att använda som kudde innan hon la sig raklång på marken. Solen stod fortfarande ståtlig över trädkronorna och lät sina strålar smeka hennes bleka hy. Hon visste att hon varken skulle bli brun eller röd, den vita nyansen verkade låst på hennes kropp och ansikte och trots att hon tillbringade mer tid utomhus än inomhus så förändrades den aldrig det allra minsta. Hon var alltid ljus, och mängden fräknar ökade inte. De kunde väl i och för sig inte bli fler heller, det fanns helt enkelt inte plats.

Astrid vände blicken mot en tall precis när Saffrans små tassar nådde dess stam.
"Hej, tjejen. Hur är det med dig idag?" frågade Astrid leende och mötte ekorrens stadiga blick. Den såg på henne i några sekunder innan den fortsatte sin vandring upp över trädets bark. Hon tänkte visst inte komma och hälsa idag, hade nog mycket att stå i.

Ibland önskade Astrid att hon hade någon att dela det här med. Någon att ligga tyst på en äng mitt ute i skogen med, och lyssna till rådjurens idisslande, fiskarnas lek i bäcken, ekorrarnas ständiga sökande efter mat. Någon som förstod att inte bryta kvistar eller slita upp blommor med rötterna. Men Astrid hade aldrig haft några vänner, åtminstone inte mänskliga. I grundskolan tyckte de flesta att hon var konstig, och det blev inte bättre av att hon aldrig började sminka sig eller använda smickrande bh-ar. Att hon var väldigt olik andra människor både på insidan och utsidan hade hon fått klart för sig tidigt. Och de som trots allt ville umgås med henne undvek hon. Först för att hon inte orkade med frågorna om hur det kom sig att man hittade henne i en väldigt spartansk korg i skogen - som om Astrid skulle veta svaret - och sedan för att hon inte hade någon lust att ta med kompisar hem till mr Whisky.

Nej, det var skogen som var Astrids enda bundsförvant, och det var hon för det mesta helt okej med. Särskilt när hon kunde tillbringa så mycket tid där som möjligt, vilket hon kunde nu då hon just fått betalt för sin senaste novell och inte behövde oroa sig för jobb på ett tag. Egentligen hade hon tänkt söka till gymnasium, men sommaren efter nian hade hon skickat in ett anonymt bidrag till en novelltävling i en tidning, och vunnit förstapris. Därefter drunknade hon nästan i uppdrag, trots att ingen av hennes arbetsgivare eller läsare egentligen visste vem hon var. Dessutom kunde hon inte lämna sin pappa, hur vidrig han än var när han drack. För det fanns en annan sida av honom också, och den älskade hon av hela sitt hjärta.