Huldran

Kapitel 6

När Astrid vaknade vågade hon inte öppna ögonen. Inte förrän hon önskat hett, vilt och upprepade gånger att allt varit en dröm. Att hon fortfarande låg i sin säng och att demoner och änglar inte existerade, åtminstone inte i hennes skog och inte för hennes ögon. Och när hon slutligen lät ögonlocken glida isär drog hon en lättad suck. Hon låg i sin säng. Hon låg hemma i sitt hus och hade drömt en ovanligt verklig mardröm. Det var allt. Hon lyckades till och med släppa ur sig ett halvt hysteriskt skratt, innan hon tystnade tvärt och spände varje muskel i kroppen. Hon hade fortfarande skorna på sig, och när hon kastade av sig täcket blottades smutsiga jeans. Och blodet hade torkat på hennes hand.
"Jag håller på att bli galen", andades hon och knep ihop ögonen så hårt att hon fick ont i bakhuvudet. Hon spärrade upp dem igen när hon hörde steg på nedervåningen. För ett ögonblick fick hon för sig att demonen tagit sig in i huset och var på väg upp för trappan för att avsluta vad han påbörjat, men hon andades ut när hon kände igen sin pappas trötta hasande mot golvplankorna.

En blick på mobiltelefonens display avslöjade att hon sovit bort halva dagen och att det redan var eftermiddag. Hon borde ha maten klar på spisen, men vem fan kunde tänka på middag när hela ens värld druttat på ända? Astrid reste sig upp och satte fötterna på golvet. Där blev hon sittande att försöka trassla ut kaoset i huvudet. Okej, antingen har jag blivit fullständigt galen, eller så hände det på riktigt, tänkte hon och kunde inte bestämma sig för vilket hon föredrog. Några minuter senare hade hon dock bestämt sig för att det inte spelade någon roll, för det skulle inte hända igen och hon lovade sig själv att aldrig någonsin tänka på det.

Hon reste sig beslutsamt, sparkade av sig skorna, bytte byxor och stoppade mobilen i fickan innan hon gick ner för att hinna träffa sin pappa några minuter innan han än en gång försvann till någon fjärran plats som hon aldrig lyckades hitta till.
"Hej gumman. Är du sjuk eller nått? Du har ju sovit bort hela dagen!"
Om det ändå hade varit så, tänkte Astrid och tvingade fram ett leende.
"Nej, jag var visst bara väldigt trött", ljög hon och började plocka fram kastruller ur skåpet i köket.
"Du behöver inte laga mat idag, jag tog med pizza hem." Håkan pekade på vardagsrumsbordet där två kartonger stod prydligt placerade intill två uppsättningar bestick och varsitt glas.
"Det var snällt." Den här gången behövde hon inte anstränga sig för att le, hon var så tacksam över att slippa laga mat och över att Håkan var sig själv.
"Jag hade en så konstig dröm", hörde hon sig själv säga när hon skurit upp pizzan och tagit en tugga. Så gick det med att inte tänka på det. Astrid trodde nog inte att hennes pappa visste något om de demoner och änglar som höll till i skogen på andra sidan vägen, men det var värt att pröva. Men om hon frågade honom rakt ut kanske han skulle se till att hon blev inlåst på en anstalt någonstans långt borta, och det hade hon ingen lust med.
"Jaså, vad drömde du?" frågade Håkan och lät uppriktigt intresserad. Kontrasten mellan honom nykter och honom full var milsvid, och Astrid fruktade dagen då mr Whisky skulle vinna och aldrig låta Håkan komma hem igen.
"Hm ..." började Astrid och tog tid på sig att tugga ur munnen. Hon ville tänka över orden innan hon släppte ut dem. "Jag var på stigen i skogen, och plötsligt blev det alldeles mörkt. Som en svart dimma överallt."
Astrid tystnade och sneglade på sin pappa. Hennes hjärta hoppade över ett slag när hon insåg att han slutat tugga. Han hade slutat röra sig överhuvudtaget.
"Och så stod det en ... jag vet inte vad ... en blekblå demon där?" Frågetecknet la till sig själv, Astrid hade inget med det att göra.
Håkan rynkade pannan och reste sig hastigt upp, och när han styrde stegen mot barskåpet hatade Astrid sig själv för att hon hade sagt något. Om hon bara hade varit tyst hade de kanske fått lite tid tillsammans.
"Vad hände sen då?" frågade Håkan till Astrids förvåning. Han lät andfådd, som om han sprungit flera kilometer. Men han rörde inte whiskyflaskan. Han bara stod där med ryggen mot henne och vilade händerna på skåpets ovansida.
"Han anföll mig, men sen kom en ... ängel?" Det där jävla frågetecknet igen. "Hon såg nästan precis ut som jag ..." Astrid tystnade när hennes pappa drog in ett djupt andetag som kämpade sig ner genom strupen, slog emot kanterna och rosslade till innan det nådde lungorna. Tystnaden la sig över vardagsrummet och tjugotre år passerade innan Håkan vände sig om med en grimas som försökte likna ett leende.
"Du har väldigt livlig fantasi du, gumman. Det har du fått från mig."
Sådär sa han ibland. Inte så ofta på senaste, men när Astrid var mindre påpekade han ofta att hon fått den ena och den andra egenskapen från honom, trots att de båda visste att det inte var möjligt. Han var ju inte hennes biologiska pappa.

Han stod kvar en stund och Astrid visste att han försökte bestämma sig för om whiskyflaskan skulle få följa med tillbaka till soffan eller inte. Hon log när han lämnade den på sin plats och satte sig bredvid henne igen.
"Du tillbringar för mycket tid i den där skogen. Du blir ju alldeles knäpp snart", skojade han. Och hon kunde ha trott honom. Hon kunde ha avskrivit det hela som ett ögonblicks galenskap, om det inte hade varit för hans reaktion. Han visste något. Visste mycket mer än vad han lät påskina. Och plötsligt förstod Astrid varför han alltid försökte fly ner i botten av en flaska. För om det hon sett idag var på riktigt, om världen överhuvudtaget inte var den hon trott ... ja, då hade hon faktiskt också lust att simma runt i en redlös dimma resten av livet.