Huldran

Kapitel 4

När Astrid vaknade stirrade hon rakt in i ett par kolsvarta, små ögon. Några ögonblick passerade innan hon kände igen det något sneda örat och den vita pricken på den lurviga svansen.
"Saffran!" utropade hon och ångrade genast att hon pratat så högt, men ekorren satt lugnt kvar på skrivbordskanten och stirrade på Astrid som inte var helt säker på att hon faktiskt var vaken. Visserligen hade Saffran aldrig varit rädd för henne, och många gånger hade hon till och med lagt sig att sova på Astrids mage i gläntan i skogen, vilket bröt mot ekorrarnas regler och instinkter på ungefär hundra sätt. Men aldrig hade Saffran besökt Astrid i huset. Plötsligt blev hon orolig.
"Du borde inte korsa vägen, din toka", bannade Astrid ömt, som om en ekorre skulle fatta vad hon sa.
Astrid blinkade till och sekunden därefter såg hon Saffran flyga genom luften och landa i äppelträdet utanför. Så otroligt konstigt, tänkte hon och började klä av sig gårdagens kläder, fortfarande liggande i sängen.

Hon lyssnade spänt men nedervåningen låg tyst under henne. Inte ens ett andetag hördes. Håkan hade tagit sig till jobbet idag också. Astrid blev alltid lika förvånad över att han aldrig stannade hemma, hur full han än blivit dagen innan. Hon plockade upp telefonen och kollade mejlen. Två webbtidningar önskade noveller och ett bokförlag ville ha en av hennes gamla noveller till en samling. Astrid fattade inte riktigt varför folk tyckte så mycket om hennes berättelser. Det gick inte ihop, eftersom ingen verkade gilla personen bakom dem.

Hon tog en snabb dusch innan hon åt rostade mackor med gurka och drack ett glas juice till frukost. Hon tänkte unna sig ledigt åtminstone en dag till, och hon visste precis var hon skulle tillbringa dagen.

Efter att ha gjort i ordning några extra smörgåsar och en termos med te packade hon ner dem i ryggsäcken, kastade den över axeln och lämnade huset och verkligheten bakom sig. När hon skulle korsa vägen stannade hon, såg sig omkring och lyssnade. Inga bilar i närheten. Hon gick över vägen och ökade farten tills hon rusade längs stigen och njöt av att känna vinden rufsa runt i hennes blonda hår.

"Har du bråttom?"

Astrid tvärnitade och for runt. Solen hade plötsligt flytt från himlen, den gick inte att finna någonstans. Mörkret omslöt henne, omslöt träden vars grenar sträckte dig efter henne. Hon backade mot en björk och blinkade. Blinkade igen. Det var så mörkt att hon knappt kunde urskilja skuggan på stigen. Underligt, tänkte hon. Hon hade aldrig några problem med att se i mörker.

"Vem där?" Hon lät förvånansvärt stadig på rösten trots att en kall rysning letade sig ner längs ryggraden. Skuggan rörde sig sakta, kom närmare trots att Astrid fortsatte backa.
"Var inte rädd. Du har inget att oroa dig för."
Astrid la märke till hur mannen - för en man var det definitivt - betonade ordet du. Som om andra borde vara rädda för honom. Astrid var det, hans försäkringar till trots. Hans röst lät som klor mot bark, som mullrande åska under en ovädersnatt. Och Astrid började se bättre nu. Hon såg hans klarblå ögon i kontrast mot svärtan bakom. Helt svart var det nu inte, det var inte ett kompakt mörker som lagt sig över skogen. Ett sådant mörker kunde hon se igenom, dessutom var det mitt i sommaren och mitt på dagen. Det borde inte bli mörkare än att man kunde se bra utan ansträngning. Det här påminde mer om en disig dimma. Som det luftiga, vita lagret som dröjde sig kvar över älven om höstmorgnarna. Bara det att den här dimman var svart.

Hans ögon borrade sig igenom henne, som klara istappar från ett snötäckt tak. Och så log han knappt märkbart, en vit tand blottades bakom mörkblåa läppar. Dimman skingrades något och Astrid drog efter andan. Mannen såg, vid första anblick, ut som en väldigt blek människa. En ihjälfrusen, tänkte Astrid i förbifarten och såg en bild av Jack i Titanic för sitt inre. Men tittade man närmare så insåg man snart att det som stod framför henne inte var något mänskligt. Hans hy var inte bara blek utan blåvit, som himlen när den täcks av tunna, transparenta moln. En vacker färg, visserligen, men skrämmande gentemot bakgrunden, för ur hans panna växte två korta, kolsvarta horn och över hela ansiktet låg djupa, mörka ärr. Kors och tvärs över näsan, läpparna och ögonlocken, som om någon skurit upp hela hans ansikte. Ärren fortsatte ner över kroppen och hon följde dem. Mitt på bröstet fanns ett gapande sår, mörkrött mot allt det ljusa, och från det hade blodet runnit ner längs magen och torkat. Inget av detta hade fått Astrid att vända bort blicken, den låg stadig på vidundret tills hon insåg att han var naken. Med ett ryck slet hon undan ögonen från honom och slöt dem.
"Jag drömmer. Jag har inte vaknat än. Visst är det så? Det måste vara så." Hon viskade orden, flåsade dem, och när de lämnade hennes läppar ett efter ett tog de hopp och sans och vett med sig. För hon drömde inte, det visste hon.