Huldran

Kapitel 12

"Vad betyder det?" krävde Astrid att få veta, men det var lönlöst. Shia hade sjunkit tillbaka mot golvet och gick inte att nå. Astrid ruskade om henne men allt hon fick till svar var en djup suck. Hon önskade att hon haft sinnesnärvaro nog att fråga Karak hur långt det var kvar medan luckan varit öppen, samtidigt som hon inte ville veta. Hon var livrädd för vad som skulle hända när de kom fram, men nästan lika rädd för att bli fast i den här lådan för evigt.

Men något hade förändrats. Astrid la handflatan mot stenen och slogs av värmen den utsöndrade. Som om den under tusentals år samlat på sig värmen från solens strålar och höll den kvar inom sig. Känslan som fyllde henne när hon rörde vid den påminde om den lycksalighet skogens ljud, färger och dofter översköljde henne med. Var det vad Shia menat med att Karak gett henne en del av sig själv? Han var bergakung, stenen och berget borde vara hans trygghet på samma sätt som skogen var Shias. Och nu kunde den tydligen skänka även Astrid lite lugn. De stenväggar som nyss känts som hopplösheten själv var nu den enda tröst hon hade.

Men varför hade han gjort det? Knappast för att han brydde sig om hennes välmående, det var inte längesedan han försökte tugga i sig henne. Nej, han hade säkert gjort det bara för att hon skulle hålla sig lugn. Shia var inget hot, men lådan hade en helt annan effekt på Astrid. Hon lutade sig mot väggen och slöt ögonen. Frågorna hopade sig i skallen, men inga svar fanns inom räckhåll. Shia brydde sig inte längre.

Plötsligt befann hon sig på en klippa. Solen var på väg att sjunka ner i ett hav i fjärran och himlen färgades orange i ett vackert farväl. Astrid spärrade upp ögonen och möttes av matt sten. Hon såg sig omkring och konstaterade att inget hade förändrats. Shia låg stilla och drog in ytliga andetag genom särade läppar. Astrid slöt ögonlocken igen och vinden förde med sig doften av saltvatten. Bredvid henne stod en bergakung med särade läppar och blottade huggtänder. Bortanför honom stod en till, och en till.

Astrid drog häftigt efter andan när en av dem mötte hennes blick och pekade mot träden under dem. "Där", viskade han på ett språk som Astrid inte borde förstå. Hon såg åt det håll han pekade och la märke till en ensam man. Han smög över mossan och undvek vant kvistarna medan han la bössan till rätta mot axeln. Mannen föll ner på ett knä och förde kikarsiktet mot ansiktet. Astrid följde hans blick mot en enorm brunbjörn vars klor räfsade upp ett hål i marken. Inuti henne bildades en flod, ett vattenfall, en tsunami av adrenalin och någonstans i bakgrunden, undangömt bland övertygelser och styrka fann hon rädsla. Rädsla för mannens skull. Rädsla för björnens skull, och rädsla för sin egen skull, för hon visste att om mannen fällde björnen skulle hon vara tvungen att dölja en obeskrivlig smärta, svälja ner tårar och andas genom en svidande klump i halsen, allt medan hennes kött slets isär och blodet rann.

Som på en given signal tog bergakungarna ett steg framåt och föll genom luften, landade exakt samtidigt på marken under klippan och sprang. Astrid befann sig mitt ibland dem och rörde sig fullständigt ljudlöst mot mannen. Trots att hon försökte med alla krafter att vända om så kunde hon inte, hennes steg var redan tagna och när de tvärstannade precis i utkanten av mannens synfält förstod hon att det inte fanns något hon kunde göra, för det var inte hon som var där, det var inte hon som upplevde det här. Det var Karak.

Ett steg framåt. Ett till. Och så ett avgrundsvrål som dundrade genom strupen och huggtänder som sjönk ner i mannens hals. Smaken av järn och salt fyllde hennes mun och hon slog upp ögonen, tryckte en knuten näve mot bröstet och hulkade utan att få upp något. Svetten klibbade fast håret i nacken. Hjärtat hamrade mot bröstet och händerna darrade mot jeanstyget. Han hade dödat honom. Astrid kunde inte, hur ihärdigt hon än försökte, avskriva synen som en mardröm. Hon hade varit vaken, det visste hon. Lika väl som hon visste att det var Karaks minne hon upplevt. Det var ett gammalt minne, men det fanns flera. Hon kände dem i sitt medvetanden, kunde snudda vid dem och om hon ansträngde sig kunde hon plocka fram dem. Hon förstod saker som ingen förklarat för henne, fick svar på frågor som hon aldrig ställt. Hon visste nu var ärren på Karaks kropp kom ifrån, att även bergakungarna kände djurens och naturens lidande under människornas vårdslösa händer. Visste att om mannen hade skjutit björnen, så hade Karaks lidande visat sig i form av ännu ett köttsår.

Astrid vandrade vidare i sitt nya medvetande, i Karaks sinne, och plockade utan skam fram deras första möte. Hon såg sig själv på marken, med ena handen nerkörd i jorden och den andra utsträckt mot monstret som gick till anfall. Hon drog efter andan när hon förstod att den lilla knuffen hon gett honom skickat hans kropp genom luften som vore den en vedklabbe. Det var hon som kastat honom ifrån sig. Med ens fattade hon vad Håkan försökt säga när hon lämnat honom i vardagsrummet för vad som kändes som en evighet sedan. Orden som hon inte begripit då var nu självklara; du får din styrka från jorden, och den är mycket större än du tror.

De hade börjat röra på sig igen. Lådan vaggade åter av och an medan Astrid höll hårt om sitt huvud, som om det annars helt enkelt skulle lossna och rulla fram och tillbaka på stengolvet. Hade det inte varit för den obevekliga övertygelsen om att allt var sant, om att allt var på riktigt, så hade hon blivit galen för längesedan. Jo, nog gav han mig en del av sig själv alltid, tänkte hon och blev irriterad när hon insåg att det trots allt var en väldigt liten del. Hon visste fortfarande inte hur länge de rest eller hur långt det var kvar, och hon visste inte heller vad som skulle hända när de kom fram. Hon kunde inte fingra på Karaks tankar, det enda hon hade tillgång till var en gnutta kunskap och ett fåtal känslor som hörde ihop med sporadiska minnen, tusenåriga eller dagsfärska, i ett långt ifrån kronologiskt virrvarr.

Astrid la sig ner på golvet och kurade ihop sig medan minne efter minne spelades upp för hennes inre och byggde upp ett brinnande hat gentemot monstret Karak. Människoansikten i hundratal klamrade sig fast vid hennes näthinna, förvridna i bottenlös panik sekunderna innan döden befriade dem från Karaks huggtänder. När sömnen äntligen kom kunde hon inte längre skilja på hans minnen och de mardrömmar som våldförde sig på hennes allt för känsliga natur, men till och med i sömnen visste hon att när tillfälle gavs skulle hon använda jordens styrka för att döda honom.