Kapitel 3

38 3 0
                                    

Ljuden runtomkring henne flöt samman till en fjärran vaggsång. En trygghetens sonett med balladens tragik ständigt smygande i utkanten. Astrid drog in djupa andetag genom näsan och släppte dem fria genom munnen tills varje muskel i hennes kropp slappnade av, och så lät hon sig fyllas av omgivningen. Trygghet.

När hon slog upp ögonen hade solen sedan länge lämnat henne där hon låg. Trots det såg Astrid helt tydligt rådjuret och dess kid på andra sidan ängen. Mamma Bambi lyfte på huvudet och mötte Astrids blick och i några sekunder stod allt stilla. Astrid log lugnt och rådjuret sänkte åter huvudet mot buffébordet under dem. Någonstans i fjärran hördes en varg yla som om hela dess varelse måste få ur sig melankolin som annars tog över den. Varken Astrid eller rådjuret oroade sig nämnvärt, vargen var långt borta.

Astrid reste sig upp och tog fram mobilen ur jackfickan. Klockan var nästan tolv. Med lite tur hade mr Whisky somnat i fåtöljen. Hon kastade jackan över axeln och började gå.
"Minns ni när han visade mig var han fann mig?" frågade hon vem som än ville höra på. "Precis där", fortsatte hon och pekade. Bäcken gjorde en krök åt ena hållet, och sedan åt andra, så att en liten udde bildades. Där hade korgen stått, och i den hade Astrid legat. Knappt en dag gammal hade hon varit.
"Han sa att jag inte ens skrek. Att jag bara låg där och tittade på honom som om det var jag som var gammal och vis, och han bara var en liten parvel som gått bort sig i skogen."
Astrid stannade upp på stigen och sträckte ut handen, la handflatan mot barken på en tall och slöt ögonen.
"Ni vet, eller hur? Ni vet vem som lämnade mig där."
För ett ögonblick stod hon helt stilla och höll andan, som om hon faktiskt väntade sig ett svar. En lätt bris smekte över hennes kind, som en ordlös tröst. Hon log och kände än en gång hur hjärtat svällde av kärlek.

När hon nådde trappan spetsade hon öronen. Tv:n stod fortfarande på, men det gjorde den alltid. Hon kunde höra hans andetag där inne. Han sov, men inte så djupt som han borde efter en halv whiskyflaska. Astrid tryckte försiktigt ner handtaget och svor tyst när golvplankan knakade under hennes skor. Han rörde sig i fåtöljen, hon hörde hans hud mot skinnet och visste att det inte var någon idé att försöka smyga. Han var redan vaken.
"Jaså, du kommer nu. Har du varit ute och ränt nu igen?"
Astrid förstod inte hur han kunde tro att hon var ute och festade. Han borde vara fullständigt medveten om att hon inte hade några vänner. Hon sparkade av sig skorna och hängde upp jackan på kroken innan hon tog några steg och stod i dörröppningen till vardagsrummet.
Flaskan låg övergiven på golvet bredvid honom, det var lite mer än halva kvar. Han hade inte druckit så mycket ändå.
"Jag var bara i skogen. Råkade somna", förklarade Astrid och gick mot köket. Hennes pappa suckade djupt där han satt men gjorde ingen ansats att fiska upp flaskan.
"Du ska hålla dig borta från skogen har jag sagt", muttrade han. En stunds tystnad. "Det kan vara farligt, särskilt så här sent."
Astrid tog ett glas från hyllan och fyllde det med kallt vatten medan hon undrade om han skulle lämna det hela där. Hon önskade det, för då kunde hon åtminstone låtsas att det varit ett ömhetsbevis, att han sagt det av rädsla att förlora henne.
"Vad var det för jävla mening med att jag tog hem dig om du ändå ska gå dit och bli uppäten?"
Nej. Han kunde inte låta henne få låtsas. Hon tömde glaset, ställde ner det på diskbänken och tog trappan två steg åt gången. När hon kom in på sitt rum ställde hon upp fönstret på vid gavel och kröp ner under täcket. Hon orkade inte ens klä av sig.

HuldranWhere stories live. Discover now