Huldran

Kapitel 8

Kvinnan hade rätt. Det var bättre att hennes pappa var slav under en whiskyflaska, än att han blev mördad av sagofigurer. Men ändå. Astrid hade så många frågor och så lite tid, och med jämna mellanrum undrade hon varför hon ens brydde sig om att söka svar. Hon skulle snart vara död i alla fall.
"Var tar de oss?"
"Norge. Bergakungarnas bergakung bor där. En väldigt envis, självgod och förjävlig typ. Din nya väns pappa, faktiskt." Kvinnan nickade mot luckan i väggen för att förtydliga vem hon syftade på.
"Så han är ... någon slags prins?" fnös Astrid och himlade med ögonen.
Kvinnan nickade.
"Varför krigar ni?" Hon insåg att det var en dum fråga. Bergakungarna var vidriga varelser, idioternas idioter. Vem som helst hade krigat mot dem. Men kvinnans svar förvånade Astrid.
"För människorna. De håller på att förstöra hela jordklotet. De raserar skogarna, jagar djuren, bryter ner naturen. Vi var faktiskt bundsförvanter en gång, huldrorna och bergakungarna. Vi försökte finna en lösning tillsammans med skogens alla väsen. Men tillslut ... blev vi oense." Kvinnan tystnade och drog in ett djupt andetag, släppte ut det igen som en tung, hopplös suck. "Bergakungarna anser att den enda lösningen är att döda dem. Döda varenda människa. Vi håller inte riktigt med."
Astrid drog efter andan. Lät det sjunka in. Och lät hjärnan snurra sig runt, runt, runt problemet i jakt på en lösning som inte involverade massmord. Det kändes väldigt överdrivet, även om hon själv ofta svurit över människans framfart och maktbegär.
"Men ... det borde ju finnas platser som människan inte nått än? Kan ni inte bo där?" försökte Astrid, föga nöjd med sin fjuttiga idé. Att döma av kvinnans föraktfulla fnysning var inte heller hon särskilt imponerad.
"För det första", började hon och talade som till ett korkat barn, "så kommer människan lägga beslag på varenda millimeter av den här planeten inom en allt för snar framtid."
Kvinnan glodde på Astrid.
"Och för det andra?" manade Astrid när tystnaden sträckt sig över minuterna.
"Och för det andra ... så spelar det ingen roll var människan plågar skogen. Vi känner det ändå."
Astrid höjde ögonbrynen. "Känner?"
Kvinnan nickade. "Varje gång ett träd fälls känner vi det som fysisk smärta."
Än en gång drog Astrid efter andan. Hennes hand landade över läpparna när hon insåg vikten av kvinnans ord. Den smärtan måste vara fasansfull vid det här laget. Hur många träd fälldes egentligen precis, just nu?
"Gör det mycket ont?" viskade hon och kröp närmare kvinnan utan att själv förstå varför. Hon ryckte på axlarna.
"Ett träd i Afrika känns som ett nålstick. Hundra träd ..." Hon tystnade och pressade samman ögonlocken. "För att inte tala om djuren. Vi känner deras lidande också."
"Men ..." började Astrid och visste inte riktigt hur hon skulle fortsätta. "Det märks ju inte på dig?" fick hon slutligen ur sig och skakade förundrat på huvudet.
"Jag har levt i många tusen år. Jag har vant mig."
Det var nog det sorgligaste Astrid hört i hela sitt liv. Hennes hjärta värkte mot bröstkorgen och hon svalde hårt, men klumpen i halsen satt kvar. Plötsligt gick det upp för henne, slog henne som en blixt, rann genom kroppen och utsöndrades som uppspelta fjärilar i magen.
"Visa er! Låt människorna få veta! De kommer sluta då ..."
Astrid avbröt sig när kvinnans blick borrade sig genom henne. Det havsgröna där inne exploderade och brann.
"Tror du på det själv?" fräste hon mellan kritvita tänder. "Tror du verkligen att människorna skulle släppa allt de har för händer, be så mycket om ursäkt och aldrig någonsin kröka ett grässtrå igen?"
Astrid backade undan från kvinnans ilska. Hon kände sig med ens så liten, så tunn och obetydlig. Så oerhört korkad. Nej, naturligtvis skulle de inte det. Åtminstone inte alla. Astrid vågade inte svara, tordes inte ställa fler frågor. Istället lät hon tystnaden lägga sig som ett iskallt täcke över det lilla utrymmet som fortfarande vaggade rytmiskt åt än det ena, än det andra hållet. Efter att tag la hon sig ner och slöt ögonen. Hon undrade hur långt det var kvar. Hur länge till hon skulle få leva.