Huldran

Kapitel 5

Astrid pressade samman läpparna i ett försök att hålla inne skriket. Svetten bröt ut under armarna och hennes händer vibrerade mot låren. När jag öppnar ögonen är du borta, tänkte hon och upprepade orden tyst för sig själv, gång på gång. När hon äntligen samlat mod nog spärrade hon upp ögonen och kände i samma stund hans andedräkt mot läpparna. Han luktade iskyla, samma doft som strömmade ur frysen där hemma. Astrid stirrade rakt in i hans isblåa blick i en hundradels sekund, innan hennes kropp äntligen reagerade. Hon tumlade baklänges i förtvivlad panik, snubblade på en sten och föll till marken. När mannen kastade sig över henne med blottade, kritvita huggtänder körde Astrid ner vänsterhanden i jorden och lyfte högerhanden mot honom. När den mötte hans bröstkorg visste hon att det var över, han skulle döda henne. Hon gjorde ett halvhjärtat försök att skjuta honom ifrån sig, och plötsligt var han borta.

Astrid förstod inte att hon blundat förrän hon lät ögonlocken glida isär. Den mörka dimman låg fortfarande tät, och ett par meter bort låg mannen och stirrade på henne. Ilskan drev upp hans överläpp ytterligare och ett dovt morrande rosslade från hans bröst, upp genom strupen och vibrerade ut genom munnen som ett iskallt rökmoln. Astrid förstod inte hur han tagit sig ända dit bort så snabbt.

Plötsligt lyfte han blicken och fäste den på något bakom Astrids rygg. Hans överläpp darrade till likt en ilsken hunds men Astrid vågade inte vända sig om, vågade inte se vad det var som gjorde honom så upprörd.
"Vi möts igen, Astrid", väste han mellan tänderna och så var han borta. I samma stund som han försvann lättade dimman, reste sig upp över trädkronorna och löstes upp mot den klarblåa himlen. Solstrålarna föll med ens på Astrids högra hand. Hon hade tänkt intala sig själv att allt varit en dröm, att hon kanske gått i sömnen, hallucinerat. Men det iskalla, mörkröda blodet på hennes handflata sa emot varenda naturlig förklaring hon kunde uppbringa bland stormbyarna av tankar i huvudet.

Hon vände sig sakta om, rädd för att resa sig och rädd för vad hon skulle se. Bakom henne stod ett par bleka, nakna fötter. Astrids blick sökte sig ofrivilligt och mycket sakta uppåt, som om hennes kropp inte ville se mer, inte kunde uthärda mer galenskap. Så snodde hon runt, ställde sig på knä och mötte mörkgröna ögon i ett ljust ansikte fullt av fräknar, inramat av böljande, blont hår. För ett ögonblick trodde hon att det var sig själv hon såg, men snart kunde hon urskilja små olikheter. Kvinnans näsa var lite mer bestämd, amorbågen i hennes överläpp inte lika tydligt markerad. Men den största skillnaden satt i hållningen, utstrålningen. Kvinnan såg varken rädd eller förvirrad ut. Varken missanpassad eller osäker. Hon utstrålade mod, trygghet, och i ögonen vilade all världens vishet. Och det trots att hon stod spritt språngande naken, förutom ett brunt litet skynke som dolde hennes nedre.
"Du behöver inte vara rädd för mig", sa kvinnan och log ett varmt leende.
Astrid reste sig sakta upp, sopade av jeansen och överraskade sig själv genom att fnysa. "Inte för att vara sån, men det sa han också, innan han anföll mig."
Hon såg sig omkring, lät blicken fara över gräset, mellan träden och upp längs deras stammar, hon sökte igenom barr- och lövverk i jakt på monstret hon visste att hon aldrig någonsin skulle glömma.
"Han är borta. För den här gången." Kvinnan log. Ett leende som rymde både värme och något som liknade ... hån? Hennes blick verkade full av hemligheter, och uttrycket i hennes ansikte sa att hon visste om det.
"Vem är du?" frågade Astrid, trots att hon fortfarande försökte rationalisera det som vägrade låta sig rationaliseras.
"Din mamma."
Astrid drog in ett kort andetag, kved till någonstans långt ner i strupen och föll i samma stund som allt blev svart.