Den där dagen

Kapitel 1

Minns du första dagen efter sommarlovet? Du kom leende emot mig. Vinden försökte rufsa om ditt ljusa korta hår. Det hår som jag smeksamt brukade dra genom mina fingrar. Du gick med lätta steg och såg glad ut. Du riktigt strålade. Det var härligt att se dig, men samtidigt...

En smärta sköt upp genom magen, for genom min kropp och jag stelnade till.

Förmodligen såg du min förändrade kroppshållning, för dina steg var inte längre lika självsäkra och lätta. De saktade lite, tvekade, men fortsatte ändå sin färd framåt. Men leendet fanns kvar på dina läppar, ja över hela ditt ansikte. Där visades inte den tvekan som fanns i dina steg. Åh, vad ditt leende värmde. Det sköt en ny intensiv smärtvåg genom min kropp. Jag ville suga i mig det leendet, få det att stanna kvar för evigt i ditt ansikte, få det att etsas fast i mitt minne.

För jag var rädd att det kanske inte skulle stanna kvar där. Jag var rädd för att du inte längre ville ha mig.

Rädd...

Du ropade. Minns du det? Du ropade på långt håll mitt namn. Det tycktes eka över skolgården, det kändes som om allas blickar vändes mot dig och mig.

"Angelica!"

Det låg glädje i ropet. Mycket glädje, längtan och samtidigt... Anade jag inte också lite smärta?

Min blick flaxade osäkert bort från dig och din utstrålning, ned till asfaltens svarta tomhet. Ett kolapapper fångade min blick, en färgklick i allt det svarta. När jag lyfte blicken igen, insåg jag att det var samma sak med dig. Du var färgklicken i allt det grå som omslöt mig. Du var den som stod mig närmast. Säkert den som skulle förstå mig bäst om jag berättade.

Men du skrämde mig. Din självsäkerhet, din ägandemin, din lycka och glädje. Allt det skrämde mig. Helst ville jag vända mig om, rusa därifrån, gömma mig, gå upp i rök. Vad som helst utom att befinna mig just här, just nu. Och det fastän du, den person som jag tyckte mest om i hela världen, just nu befann sig bara några meter ifrån mig. Det lyste av glädje i ditt ansikte. Jag kunde tydligt se att du älskade mig. Skulle du fortsätt att älska mig om jag berättade?

Dina steg hade slutligen fört dig fram till mig. Dina armar fanns plötsligt runt min hals. Dina läppar vilade mot den. Du viskade ömma, kärleksfulla ord. Och jag... Jag bara stod där, med armarna hängande, stelt och tafatt. Utan att säga ett ord, utan att röra en min, utan att... Minns du?

När du släppte greppet om mig och tog två steg tillbaka, vad såg du då? Något måste du ha sett, för dina förut så varma, himmelsblå ögon, blev plötsligt iskalla och så hårda, så hårda.

"Jaså!" sa du med ett kallt konstaterande, sköt hakan i vädret, vände på klacken och lämnade mig med hårda, stolta steg. Om jag inte minns alldeles fel, var dina steg ännu självsäkrare när du lämnade mig än när du gick emot mig.

Jag ville skrika ditt namn, Rickard, men inte ett ljud kom över mina läppar. Mina ben ville springa efter dig. Mina armar ville hålla om dig. Men hur skulle jag kunna, efter det som hade hänt? Hur skulle jag någonsin mer kunna vara som förr?

Halsen blev tjock av gråt. Tårarna rann stilla nedför mina kinder. Jag stod där, som handlingsförlamad och såg den enda och viktigaste personen i mitt liv lämna mig. Så där helt utan ett ord, utan en förklaring, utan en enda sista öm blick eller kyss.

Min älskade, om jag ändå kunde berätta. Om, jag säger  bara om jag hade berättat, då skulle din reaktion med största sannolikhet blivit precis densamma. Så varför berätta, varför inte bespara dig den saken? Bara gömma det djupt inom mig, gräva ned det. Djupt. Djupt!

Den dagen trodde jag det var möjligt. Men som du nu kommer att inse, och du har säkert redan insett det, så fanns det ingen chans att glömma, ingen möjlighet att gömma undan det hemska som hänt.

Men hur skulle jag kunnat ana det den dagen, hur skulle jag kunnat veta att det jag gjorde var fel. Det kändes så rätt, det enda tänkbara. Jag ville bespara dig det hemska som hade hänt mig. Jag ville inte såra dig, vilket jag trodde att det skulle göra. Jag ville inte att du skulle känna dig äcklad av mig, vilket jag var rädd för att du skulle bli.

Jag älskade dig så mycket att jag ville att du skulle fortsätta gå genom livet med ett leende på läpparna. Jag visste ju inte att det leende du bar på kom från min kärlek till dig.

Det måste kännas konstigt, mycket konstigt, att nu får reda på det. Att äntligen få veta vad min kyla kom sig av, få reda på vad som hände den där dagen... Ja, inte den dagen då ditt leende för alltid slutade att lysa. Nej, inte den dagen! Det är den där andra dagen jag ska berätta om. Den där dagen det hände...