Den där dagen

Kapitel 15

När jag vaknade framåt gryningen var Adrian borta. Mina bojor var lösta och t-shirten borttagen från min mun. En lapp låg på mitt nattduksbord. Som en sömngångare sträckte jag ut handen efter lappen och läste de ord som stod där:

"Du ville själv!"

Ilsket slet jag lappen i små bitar och slängde dem argt ut över rummet. I nästa stund kom gråten. Det var ingen vanlig gråt. Hela min kropp skakade. Jag kände mig kränkt, hela jag hade blivit kränkt av Adrians handling. Jag hade inte alls velat själv. Det var bara som han inbillat sig. Jag hade aldrig varit delaktig i själva akten. Det var ren våldtäkt! Men vem skulle tro mig? Det var hans ord mot mitt.

På detta stadiet, Rickard, hade jag ännu inte fattat vad det här innebar för dit och mitt förhållande. Jag förstod inte att mina skamkänslor kunde bli så stora, så att det fina som du och jag delade skulle bli förstört.

Jag kände mig äcklad över mig själv och min kropp, och trots den tidiga timman svepte jag en morgonrock över mig. Slängde badlakanet över axeln och tog mig stapplande till duschen. Jag var öm i hela kroppen, totalt mörbultad. Det var knappt att benen löd mig. Jag förstod inte hur jag någonsin skulle kunna gå på toaletten igen. Smärtan var hemsk! Men den själsliga smärtan var större än den kroppsliga. Hur kunde någon göra så här mot mig? Hur kunde Adrian göra så här? Hur kunde han få för sig att jag skulle tycka om det? Visst hade jag tittat på honom, hans röst gjorde mig ju kollrig. Men jag hade ju inte velat detta. Aldrig!

Jag hittade en badborste i duschen. En hård! Men hur mycket jag än skrubbade skinnet lyckades jag inte få bort känslan av att han fortfarande fanns där överallt, både utanpå och inuti mig.

När jag duschat klart var min kropp sårig av gnuggandet med borsten. Men det var jag inte medveten om. Jag skulle säkert ha fortsatt att gnugga mitt skinn tills det helt försvunnit från kroppen, om jag inte plötsligt blivit medveten om att det övriga huset börjat vakna. Folk strömmade nerför trapporna till duschen.

Snabbt fick jag på mig morgonrocken. Min skinnflådda kropp färgade bitvis den vita frottérocken röd.

Jag tog mig ut från duschen och skyndade snabbt in i kapprummet. Ingen, absolut INGEN skulle få se mig i det här tillståndet. INGEN! Ingen skulle få veta vad som hänt. Det var ändå aldrig någon som skulle tro mig om jag berättade att Adrian våldtagit mig. De skulle bara säga precis de ord som han sagt: "Du ville ju själv!"

Den sista tiden av lägret genomleds med intensiv pina. Plågan satt inte bara i kroppen, utan var även djupt rotad i min själ. Skulle jag någonsin komma över det? Skulle såren läkas? De sår som Adrian hade tillfogat mig genom att skända min kropp.

Det var inte bara själva akten i sig som sårade mig så djupt. Det var att jag anförtrott mig i hans vård. Sett upp till honom, under träningen pinat mig för honom. Han hade varit en förebild för mig, någon som givit mig styrka att ta i extra hårt. Någon jag litade på!

Jag vet inte om det hade känts lättare om det varit en helt främmande person. Troligen inte... Men vad kunde jag uttala mig om det? Personen var ju inte okänd för mig, och det gjorde så ont, så ont!

Hans sökande ögon vände jag mig förvirrat bort ifrån. Den lilla skymt av hans ögon jag hade sett första gången efter "händelsen", hade gett mig ett intryck av triumf, makt och seger. Jag slog ned blicken. Och den förblev där resten av fotbollslägret.

Hur kan någon man litar på göra så mot en? Nu förstår jag bättre de filmer om incest och våldtäkt som visats på tv. Men ändå, de hjälper inte mig. Jag tror att det enda som skulle kunna hjälpa mig, det är att prata om det, acceptera det för mig själv. Förstå att det har hänt, menar jag. Men istället förnekar jag händelsen, vägrar styvnackat att prata om det, med någon. Jag är så himla rädd att få höra de där orden igen: "Du vill ju själv!"

Och så en dag... då slängdes det åter mot mig. De var inte personligt menade. Men känslan av att de var menade för mig, var väldigt stark. Orden träffade mig med enorm kraft och den skada som tillfogats mig för så många dagar, veckor och månader sedan, stod plötsligt glasklar framför mig igen. Händelsen spelades upp i mitt inre. Och känslan, den intensiva känslan av förnedring fanns där, och den sved. Ja, den svedde mig verkligen intensivt i mitt inre. De förhatliga orden "Du ville ju själv", framkallade ett beslut som nu framstår som det enda riktiga för mig. "Du ville ju själv..."