Den där dagen

Kapitel 9

KAPITEL 9

Det blev tomt efter Erika. Tyst och nästan ödsligt. Jag hade blivit så van vid hennes muntra pladder. Hennes små glädjefyllda utrop när hon drog sig till minnes något som Adrian sagt eller gjort.

För att minska saknaden började jag träna hårdare. Ökade vikterna på skivstången, gjorde extra situps, armhävningar. Jag började hoppa rep, vilket inte de andra gjorde. Det var en bra övning, den kunde man ta till när som helst. I början drog de andras kommentarer ett löjets skimmer över min träning med hopprepet.

"Småglin!"

"Har du kommit i blöjåldern igen?"

Det var några av de kommentarer som haglade över mig. Men jag teg, tog inte åt mig, utan fortsatte att träna och till slut var det ingen som kommenterade min hårda träning.

Ibland kunde jag se Adrian stå och luta sig mot en av pelarna till verandan, hans typiska loja ställning gick inte att ta miste på. Jag kunde till och med i ögonvrån se att det var han som stod där. Det fick mig ibland att trampa fel, missa och trassla in mig i repet. Ibland hördes en ljudlig nedlåtande fnysning från pelaren, men när jag ilsket vände mig om för att sända en mördande blick, stod pelaren där i ensam prakt.

Kvällarna var outhärdliga! Förut hade Erikas pladder fyllt dem med meningslöst innehåll. Nu hade de inget innehåll alls. För att fylla tomheten efter Erika började jag ta joggingpass någon timma efter kvällsmålet. Det var skönt att sträcka ut, rensa hjärnan, tömma den helt från tankar och bara "vara". En favoritrunda hade till slut lagt beslag på mina tidigare omedvetet förda steg. Fötterna förde mig från boningshuset ner mot ån, bort mot forsen. Därefter bredde en spegelblank sjö ut sig. Sandstranden var perfekt att springa på, tung och jobbig. Det passade min sinnesstämning perfekt. När sandstranden tog slut kom jag fram till en stor björkdunge, där växte gräset knähögt och här och där skymtade praktfulla stånd av midsommarblomster. Tyvärr tog dungen alltför fort slut och ledde mina steg ut på en grusväg som i sin tur tog mig runt sjön, över ån och tillbaka till boningshuset.

När jag slutligen var tillbaka vid huset igen, stretchade jag på gräsmattan, gjorde några situps och armhävningar. Sträckte ut i gröngräset, iakttog himlen ovanför och bara flöt bort i mina tankar.

En kväll när jag efter min vanliga kvällsrunda låg där på gräsmattan och kände friden sprida sig i alla mina lemmar, kände jag mig plötsligt iakttagen. Min första instinkt var att snabbt resa mig upp och se efter vem det kunde vara som iakttog mig. I nästa stund slog jag lika snabbt bort tanken. Det var säkert bara någon av mina kurskamrater som tyckte att jag var löjlig som tränade så mycket, eller kanske rent av avundsjuk. För min kondition hade förbättrats avsevärt av min intensiva träning, min vikt hade minskat en hel del, medan musklerna blivit kraftiga och smidiga.

Sakta reste jag mig upp, tog stöd av händerna och kom slutligen upp i stående. Jag kände blickarna bränna på min rygg. Långsamt och till synes omedveten om iakttagaren vände jag mig om. Jag hade väntat mig ett ansikte i ett fönster som snabbt drog bort, eventuellt någon som stod lutad mot en pelare eller satt i en av korgstolarna på verandan. Vad jag inte hade väntat mig var att vända mig om och stå ansikte mot ansikte med Adrian.

En hetta sköt upp genom min kropp och mina tidigare av ansträngning röda kinder, blev nu blodröda av den känsla som for igenom mig.

"Hej!"

Hans sensuella röst, sände kårar av rädsla utefter min rygg och osäkerheten for igenom min kropp. Hans självbelåtna leende fick ilskan att växa inom mig och jag kände hotet av ett förestående vulkanutbrott inom mig.

Jag tog ett steg åt sidan, för att värja mig, komma bort, skynda därifrån.

"Är det för någon speciell du tränar?"

Hans blick grävde sig in i mina ögon, brände som laserstrålar. Han fångade min blick och höll mig ohjälpligt fast.

"Ja!" fick jag fram och skämdes över min darrande röst.

"Sååå?"

Jag visste att han trodde sig veta svaret. Men det var INTE för hans skull jag tränade så hårt. Fast... egentligen var det ju på grund av honom som jag tränade så hårt. Men det var för min egen självkänslas skull jag plågade min kropp att träna, träna, träna.

Jag svarade inte. Tog bara ännu ett steg för att runda honom och skynda in i byggnadens trygghet.

Har du någonsin upplevt hur sekunder känns som timmar? Som om tiden totalt stannat upp, känt dig ohjälpligt fast i tiden och trott att du aldrig skulle kunna ta dig därifrån? Har du? Det var i alla fall precis så jag kände just då. Som om jag aldrig skulle kunna slita mig ifrån Adrians blick. För trots att mina fötter förde mig åt sidan och en bit ifrån honom, så var mina ögon fortfarande fängslade.

"När?"

Det var bara ett enda ord. Ett enda ord! Men det skrämde mig halvt från vettet och löste den förlamning som hållit mig ohjälpligt fast vid Adrians blick.

På en sekund hade jag rivstartat. Fötterna tycktes flyga över gräsmattan, in i hallen, uppför trapporna, genom korridoren och slutligen in i mitt rum. Där slängde jag snabbt igen dörren och önskade att den hade haft den gamla typen av reglar. Den som man skjuter för så att ingen kan ta sig in. Men så var det inte. Det fanns inte ens en nyckel att låsa dörren med. Jag drog snabbt fram en stol mot dörrhandtaget och låste på så sätt alla möjligheter att ta sig in.

Utmattad sjönk jag ner på sängen, utan en tanke på att duscha, borsta tänder och dra av mig mina svettiga kläder. Skräcken höll mig fortfarande i ett hårt grepp och jag kände fortfarande blicken bränna i mina ögon när den sista frågan ställdes:

"När?"