Den där dagen

Kapitel 20

Erika gick med irriterade steg framåt i snöslasket.

Förbannade Angelica som skickade ut henne så här tidigt en söndagsmorgon i det här vädret.

Hon rös till och tänkte i samma stund lite roat "det gick någon över min grav".

Det var så hon och Angelica alltid brukade skämta ifall någon av dem ryste till, antingen det var av köld eller spänning.

Erika var inte säker på att det var av köld hon ryste till den här gången.

Angelica hade varit så krävande, annorlunda. Lite skrämmande i sin bestämdhet. Det var något i hela den här historien som oroade Erika, men hon kunde inte riktigt sätta fingret på vad det var.

En groende känsla av brådska startade i henne. Hon tog ut stegen lite bättre och fick på så sätt upp farten. Långa, vägvinnande steg förde henne närmare Rickards hyreshus, men samtidigt förde dem henne allt längre ifrån Angelica. Och Erika hade en bestämd känsla av att det var där hon egentligen borde vara just nu.

En sömndrucken Rickard kom ut ur sitt rum, efter att ha blivit väckt av sin ilskna pappa, som kvällen innan hällt i sig ett par flaskor vin och nu hade en sprängande baksmälla. Enligt honom fanns det bara ett ställe att tillbringa en sådan här morgon och det var i sängen. Därför var han arg på den förbaskade jäntungen som ringt på så okristligt en söndagsmorgon. Han lät sin ilska gå ut över Rickard och hade väckt honom brutalare än vad som krävdes.

"Erika!" sa Rickard förvånat, när han väl gnuggat sömnen ur ögonen och såg vem som stod framför honom. "Vad gör du här?"

"Jag är bara budbäraren. Det här är från Angelica", sa hon dramatiskt och sträckte leende fram paketet mot honom.

Erika hade nästan börjat vändningen som skulle fört henne ut genom dörren igen, när en intensiv känsla övervann hennes tidigare tankar. Hon var helt enkelt tvungen att stanna kvar och se vad det var som var så viktigt för Angelica. Hon måste få reda på vad paketet innehöll. Därför öppnade hon munnen och sa för henne helt oväntade ord:

"Jag skulle vänta tills du var klar med det."

Det var ju också det Angelica hade bett henne om. Fast själv hade hon bestämt sig för att genast vända i dörren när hon överlämnat paketet. Men nu stod hon nyfiket kvar och väntade.

Rickard tyckte inte att det verkade speciellt konstigt, utan mumlade sömnigt:

"Kom in då!" och gick sedan in i sitt rum.

Erika följde blygt efter medan hon kände Rickards pappas arga blickar bränna henne på ryggen.

Han undrar säkert vad jag gör här, tänkte hon. Han kanske tror att vi... nej det kan han väl ändå inte tro.

När sedan Rickard sa till henne att stänga dörren efter sig, var det med viss tvekan hon sakta drog igen den. Hela tiden stod Rickards pappa och blängde surt på henne. Rodnaden bredde ut sig över hennes kinder, för hon kunde mycket väl läsa hans tankar när dörren gick igen.

"Slå dig ner", sa Rickard och slog på sängkanten, där han själv satt i pyjamasjacka och kalsonger.

Erika tittade generat på honom.

"Ska du inte ta på dig?" frågade hon.

Det skulle se mycket bättre ut om dörren plötsligt rycktes upp ifall Rickard hade mer kläder på sig, än om det skulle vara tvärtom. Vilket nog var Rickards pappas tankar.

"Va!" sa Rickard och lutade sig bakåt mot huvudkudden.

"Ska du inte ta på dig?" sa Erika förskräckt och reste sig upp i låtsad likgiltighet för att studera hans rum.

"Åh, du tycker också om David Eddings. Jag älskar hans böcker, sa hon med konstlad röst.

Sjutton också, tänkte hon. Varför kan jag inte vara så där kall och smart som Angelica och säga de rätta sakerna, i precis rätt ögonblick. Prata om böcker! När det ligger en halvnaken kille på sängen och ser ut som om han bara väntar på att jag ska krypa ner till honom. Sjutton också. Dessutom är han ju så gudomligt snygg!

"Ta på mig? Varför det? Störs du på något sätt?"

"Nej, då. Inte alls. Jag bara tänkte att..."

Erika gjorde ett kast med huvudet mot dörren.

"Åh, farsan. Äh, han kan få fundera lite. Kom nu och sätt dig här och berätta varför du är här.

Rickard slog inbjudande med handen på sängkanten och lyfte sedan upp benen så att han låg bekvämt i sängen.

Erika svalde och såg förvånat på honom.

"Du tror väl inte att jag tänker lägga mig bredvid dig?"

"Äh, gör som du vill. Vill du ligga är du välkommen. Alltså, om du tycker att det är bekvämare. Men det går lika bra om du bara sitter där."

Han pekade mot fotändan av sängen.

"Eller där..."

Erika vände huvudet i den riktning han pekat och upptäckte en stor bekväm skinnstol som var belamrad med kläder.

"Där?" sa hon och skrattade lättad. "Visst! Men var sjutton ska jag göra av kläderna?"

"Släng dem på golvet", sa Rickard och började öppna paketet.

Erika tog honom på orden och slängde alla kläderna i en hög bredvid skinnstolen. Sedan satte hon sig bekvämt tillrätta och såg med spänning på öppnandet av paketet. Det hade känts som en bok. Kunde det vara det? Men varför i så fall? Erika var sprickfärdig av nyfikenhet och tyckte att det gick alldeles för långsamt att ta av papperet.

Rickard pillade sakta upp tejpen i alla hörnen, sedan vek han försiktigt upp hörnen, slätade ut dem och avslöjade resten av innehållet. Där låg ett skrivhäfte! Hade det varit Erika själv som hållit det i sin hand då hade hon ögonblickligen slitit upp första sidan för att se efter vad det stod där.

Men Rickard... Han ägnade sig nu åt att omsorgsfullt vika ihop papperet, rulla ihop tejpremsorna till en liten boll, och sedan... så slängde han bara iväg dem över golvet.

Erika såg roat på Rickards motsägelsefulla beteende. Hon kunde inte begripa hur en så slarvig figur som Rickard kunde vara så noggrann med papperet runt paketet. I nästa stund förstod hon hur det förhöll sig, han var rädd för innehållet. Han vågade helt enkelt inte öppna häftet och läsa det. Han visste ju att det kom från Angelica, det hade hon ju själv sagt.

Erika såg nu hur kärleksfullt Rickard höll i häftet och insåg i samma stund att han fortfarande älskade Angelica. Trots allt som hänt under de sista månaderna. En ljudlig suck undslapp henne. Tänk om det varit Adrian som älskat henne så. Om han hade hållit så kärleksfullt i något som kommit ifrån henne... Inte ett ord hade hon hört från honom. Inte en enda skymt av honom sedan fotbollslägret. Hon längtade efter honom så att hon höll på att dö. Han var ju så sexig!

"Öppna det då!" sa hon irriterat.

Erika var avundsjuk på Angelica som kunde försätta den här killen i trans över en helt vanlig skrivbok.