Kapitel 18

71 5 0
                                    

Det fanns en tid då jag trodde att mat var botemedlet. Jag tänkte att om jag åt mig riktigt, riktigt tjock, då skulle ingen vilja titta på mig. Och absolut inte röra vid mig. Då skulle jag aldrig mer bli utsatt för det som hänt mig.

Men det var svårt. Jag som tidigare varit mycket smal och mån om vad jag ätit, började nu stoppa i mig mängder av fet mat inför min förvånade omgivning. Många trodde att jag hade fått bulimi, motsvarigheten till anorexia. De tjatade på mig att jag skulle gå till skolkuratorn. Jag hånskrattade dem rätt upp i ansiktet och sa till dem att gå dit själva. Sedan stoppade jag in min femte chokladkaka före lunch.

Resultatet lät inte vänta på sig. Snabbt "växte" jag ur alla mina gamla kläder och började snoka i pappas garderob. Förvånat såg han först sina skjortor försvinna och sedan i sluttampen även sina jeans. Det slutade med att han gav mig en summa pengar att gå och köpa nya kläder för.

Jag gick till mammaavdelningen och köpte rejäla tunikor och byxor med flyttbar linning. Sedan fortsatte jag att äta.

Jag märkte allt dina förvånade blickar när du sakta såg mig förändras mitt framför dina ögon. Det syntes att frågan hängde på dina läppar, men du tordes aldrig komma fram och ställa den. Leende stoppade jag in något nytt att äta och fortsatte öka på min vikt.

Men det var inte enbart skönt att bli större. Det innebar en hel del besvär också. Det blev fantastiskt mycket jobbigare att röra sig. Speciellt sedan jag helt slutat träna och mina tidigare så vältränade muskler protesterade mot den illvilliga vilan. De värkte som efter det värsta träningspass. De riktigt skrek efter träning och förändring av matvanor. De protesterade vilt och jag trodde nästan att utomstående skulle kunna höra mina musklers vilda protester.

Mitt glupska ätande höll i sig några månader, ganska många månader, som du vet. Men jag slutade den dag då jag plötsligt insåg att jag numera var ett väldigt lättfångat byte. Jag hade ju inte en chans att springa ifrån en våldtäktsman!

Då slutade jag äta, lika tvärt som jag börjat.

Jag åt inte en matbit. Min hårda fasta gjorde att kilona rasade. Men själv mådde jag fruktansvärt dåligt. Inte bara kroppsligen, utan även till humöret. Samtidigt kändes det som om jag blev straffad. Jag hade ju inte gjort något. Det var ju Adrian!

Nu skrek mina närmaste om anorexia. Och vad vet jag, kanske det var ett anfall av anorexia, men jag hade full kontroll över det!

Det enda jag inte kunde sätta igång med igen var träningen. Jag kunde inte förmå mig att spela fotboll, jogga, träna workout. Det var som en osynlig spärr inom mig, som stoppade mig innan jag kom in på förbjudet område. Det innebar så många minnen med träningen. Där fanns så mycket jag ville utestänga och glömma. Jag slutade till och med att umgås med Erika. Minns du det?

Men jag har insett att jag måste återuppta kontakten med henne. En sista gång. Det är allt som behövs, sedan är det över. De månadslånga plågorna. Jag undrar vad hon kommer att tänka när jag plötsligt står där utanför hennes dörr igen. Som så ofta förr. Kanske blir hon arg på mig och vägrar släppa in mig. Det skulle totalt omintetgöra de planer jag har. Kanske jag då inte har mod att hitta på en ny plan. Tänk om hon inte är hemma? Har jag då styrka och tålamod att vänta på henne?

Åh, Rickard, Rickard! Varför blev det så här? Varför kunde inte livet bli som vi hade tänkt oss? Du och jag Rickard. Bara du och jag!

Vad tänker du nu när du läser de här raderna? Äcklas du av att hålla i samma papper som jag tidigare har haft i min hand. Känner du medkänsla, som för en stackars pryglad hund? Tycker du att jag förtjänar det som hände? Tror DU att jag ville själv?


Den där dagenWhere stories live. Discover now