Den där dagen

Kapitel 2

När ekot av dina steg över skolgården dött bort, vände jag mig långsamt om. Med samlade steg gick jag åt andra hållet, bort från dig. Mitt mål var ensamhet, tystnad, avskildhet.

Den fann jag på toaletten.

Mina händer stödde sig mot handfatet när jag lutade mig fram mot spegeln. Jag synade det ansikte som mötte mig: Ljust, långt, lockigt hår. Inte konstigt att jag varje år blev vald till skolans lucia. Mina ansiktsdrag var enkla, raka och sofistikerade. Det sista var mammas ord. Hon trodde jag skulle bli en ny Greta Garbo.

Håret såg ut som vanligt, ansiktet såg nästan ut som vanligt, lite hårdare kanske. Ögonen... ja, ögonen var helt annorlunda. De förut av livsglädje varmt lysande blå ögonen var nu iskalla. Som två blå kalla isdroppar. Min förut alltid leende mun var nu hårt sluten i ett stramt, stelt streck.

Jag hatade min spegelbild! Två steg bakåt förde mig lagom långt från spegeln så att jag kunde syna min kropp. Lång, smärt, smal. Mannekängkropp, filmstjärnekropp. Jag hatade den! Mina långa slanka ben skymtade under den korta, snäva kjolen. Jag måste göra något. Något radikalt! Så här kunde det inte fortsätta, så här fick jag inte se ut. Jag måste förändra mig. Bli en ny person. Jag måste...

Minns du min fotbollsträning? Du var alltid så sur på den, tyckte att den tog för mycket tid ifrån oss. Minns du hur vi grälade om den. Åh, vad jag önskar att jag lyssnat på dig. Men hur kunde jag veta, hur kunde jag ens ana vad den skulle föra med sig. Det var ju något roligt. En lek, men samtidigt allvar. Det kändes så härligt i duschen efter varje hårt träningspass. Det var skönt. Ibland var själva träningen pest och pina. Men du, efteråt var det alltid så skönt. Jag kände mig så nöjd över mig själv. "Idag har jag klarat det igen!"

Det var tuffa, hårda träningspass. Vår tränare ville att vi skulle bli det bästa och tuffaste tjejlaget som någonsin existerat. Så hon körde med oss. Även de dagar vi var helt slut efter träningen tyckte vi allesammans att det var roligt. Ingen tvekade att gå dit igen. Nej, istället tränade vi ju tillsammans hemma, för att bli extra duktiga nästa gång vi kom till träningen.

Minns du?

Klart att du minns! Du tvingades ju följa med mig på mina långa joggingrundor. Du sa att det var enda chansen att få träffa mig dessa dagar, och visst var det så. Träningen var viktig för mig, den var allt... ja, nästan allt. Du var också viktig för mig, väldigt viktig. Men jag trodde att du inte skulle vilja ha mig längre om jag inte tränade, om jag inte hade min mannekängkropp och var i fin form. Så därför fortsatte jag, trots dina protester. För jag trodde ju att jag visste bäst, att jag visste vad du "egentligen" ville. Och nu har jag fördärvat allting.

Minns du vårt sista gräl före sommarlovet?

"Sjutton också Angelica! Måste du fördärva hela sommarlovet? Jag hade tänkt att vi skulle ut och paddla kanot i sommar."

"Men sommarlovet är ju mer än tre veckor, vi hinner."

"Fattar du ingenting? De där tre veckorna är de enda jag är ledig! Minns du inte att jag ska jobba på min morbrors gård i Skåne? Vad har du i huvudet egentligen?"

Du lutade dig framåt i stolen, som för att ge extra tyngd åt dina ord genom att komma närmare mig.

"Men Rickard..." bevekande lade jag huvudet lite lätt på sned, som en ledsen Sankt Bernhardshund, "...du vet ju hur viktig fotbollen är för mig. Och det gäller ju bara tre veckor..."

"Du har ju inte hört ett enda ord av vad jag har sagt. Jag har bara tre veckors ledigt i sommar och då... då passar du på att åka iväg på något jäkla fotbollsläger!"