Den där dagen

Kapitel 5

KAPITEL 5

Jag minns en gång när jag var liten. Hur jag vaknade på natten efter en mardröm, gnuggade sömnen och tårarna ur ögonen och livrädd trotsade mörkret och dess faror, för att ta mig till mamma och pappas trygghet. Men där i dörröppningen väntade mig något ännu värre.

Nu när jag blivit äldre och förståndigare förstår jag ju vad det var de gjorde, men då... Det såg mest ut som om de gjorde varandra illa. Stånkandes, stönandes, gnyendes och detta vilda hoppande upp och ner, fram och tillbaka och sedan skriket... Hur mamma lyfte huvudet uppåt, bakåt och gav ifrån sig ett vilt, djuriskt skrik för att sedan falla livlös ner över pappa, som låg där med illrött, förvånat ansikte. Han blick uttryckte både tomhet, förvåning och kanske också rädsla, när han mötte min skrämda blick. Hans hand sträcktes patetiskt ut mot mig som för att hejda den rörelse han förstod skulle komma.

Jag vände i dörröppningen. Vände och sprang tillbaka till min egen säng, den kändes med ens mycket tryggare än mamma och pappas stora dubbelsäng. Där hotade okända faror, som fick både mamma och pappa att se plågade ut. Till den sängen ville jag aldrig mera återvända.

Faror kan vänta oss på de mest oväntade ställen. Vilket jag bevisligen fått uppleva. Inte bara den gången utan också... den där dagen.

Kommer du ihåg hur vi träffades för två år sedan? Du hade precis fått din moped, en röd glänsande Puch Dakota. Och du var stolt, gud vad stolt du var. Det syntes lång väg när du kom inkörande på skolgården. Vi var ett gäng som stod där och såg dig komma inglidande. Kanske var det för att vi var så många tjejer som stod där, eller kanske ville du stila i största allmänhet, för plötsligt drog du full gas och stegrade mopeden. Det kanske hade fungerat om du varit mer van, men eftersom detta var första "moppedagen" så kände du tydligen inte din moped tillräckligt. Det var en dråplig syn att se mopeden överstegra och falla baklänges för att slutligen hamna med en duns i marken med dig under sig. Det måste ha gjort ont, men det som sved mest var nog förnedringen över att ha misslyckats inför så många åskådare.

Snabbt lösgjorde jag mig från mängden och skyndade fram, knäböjde bredvid dig och tilltalade dig för första gången. Minns du?

"Gjorde du dig illa?"

Dum fråga, visst måste du ha gjort dig illa. Men vad skulle jag säga som inte lät banalare?

"Nej, då", stönade du. "Inte så värst."

Min hand knuffade undan mopeden och frigjorde din kropp, som såg mycket plågad ut. Sedan började jag känna över dig.

"Hallå där!"

Du såg generad och förvånad ut.

"Äsch, bry dig inte. Min mamma är sjuksköterska och har lärt mig massor! Jag vet vad jag gör. Ligg still."

"Min egen lilla näktergal!" sa du och underkastade dig min behandling, samtidigt som ditt underbara leende för första gången brast ut i ditt ansikte. För min skull!

"Näktergal?" undrade jag.

"Ja... Florence Nightingal. Florence Näktergal på svenska. Den där sjuk­sköterskan som vi har läst om. Hon som var en riktig ängel under Krimkriget och räddade många liv."

"Jaså hon", sa jag, tog tag i armen på dig och hjälpte dig upp. "Det är ingen fara med dig. Inga brutna ben."

"Tack syster", sa du leende. "Får man fråga vad syster heter? Själv heter jag Rickard."

"Angelica", sa jag och log.

Det började pirra av värme i magtrakten. En sådan underbar känsla. Vad var det som hände med mig?