Okej, så det är fortfarande ingen som läser, får hoppas att detta på okänt sätt får någon att lägga märke till den.
Kapitel 2, Äntligen dags / Del 2
Hermione:
”Ta det lugnt, jag har med mig allt! Ja, Tandborsten också, pappa.” Mamma och pappa som var tandläkare var alltid oroliga för just mina tänder.
”Vi vill bara vara säkra på att du har med allting viktigt!” Typiskt en mamma att säga så.
”Mamma, jag är 15, jag kan ta hand om mig själv! Herre gud.” Jag älskade mina föräldrar, men ibland kunde dom vara lite väl tjatiga.
”Jaja, vi ville bara vara säkra. Säljer dom ens tandborstar i, vad kallade du det nu igen, Hobmeede..?”
”Hogsmead heter det mamma, och jag vet inte om dom säljer tandborstar.” Mina föräldrar var inte så duktiga på det här med trollkarlsvärlden ännu.
… En timme senare…
”Visst ska det bli kul med ännu ett år på Hogwarts!” sade Ginny glatt. Jag satt (som vanligt) med Harry, Neville och Ron och han syster, Ginny, som även var en utav mina bästa vänner.
”Självklart! Det är det ju alltid!” svarade Harry, och Ginny började rodna. Suck, vare gång Harry ens pratade med Ginny blev hon alltid så generad., ni anar inte hur störigt det blir i längden.
”Hör ni, vi kanske borde byta om, vi är framme om typ tjugo minuter.” säger jag, och upptäcker först då att Ron hade försökt få kontakt med mig.
”Ja, det kanske är en bra idé. Men vi är ju fler killar, så skulle, ni kunna…” sa Harry.
”Men ni kanske hellre vill stanna här” flinade Ron.
”Åh, bara håll klaffen” snäste jag åt honom till svar och stormade ut ur kupén. När jag kom ut hade jag inte kastat en blick framåt, utan bara vänt mig om och stängt dörren, utan att vänta på Ginny. Jag vände mig om och mötte ett par grå ögon.
”Bråkar du med vesslan?” frågade Malfoy retsamt.
”För det första har du ingenting med det att göra. För det andra så vill jag inte att du pratar med mig. Och för det tredje…” Okej, varför var det så svårt att säga?!
”Ja...?” frågade han, och jag visste inte om han bara spelade intresserad. Men om han spelade, så gjorde han det oerhört bra.
”… Lämna mig i fred.” Nästan viskade jag, men jag visste att han hörde.
