(A/N) Okej, så jag vet att jag hade tänkt lägga upp detta i förrgår, men när jag kom hem från stranden var jag bara så trött att jag glömde. Men här är det nu iaf! Det här kapitlet är btw dedikerat till lovegood_power eftersom att hon var den första att lämna en kommentar! (/A/N)
Hermione:
Under hela middagen kände jag mig iakttagen. Alltså, egentligen var det väl inte så konstigt – med tanke på vad som hade hänt tidigare - , men när jag då och då tittade bort mot Slytherinbordet var det alltid Malfoy som snabbt tittade ner i sin tallrik.
Likadant gjorde jag. Snabbt ner med ögonen i maten, så fort blickarna möttes.
~~~~
”Ron, skickar du gröten?” Det var morgonen den 2 september, och i stora salen lät det så mycket att man knappt kunde höra sina egna tankar. Som tur var så satt Ron nära mig och hörde vad jag sade.
”Ja, vänta lite bara. Lavender har den.” Genast blossade ilskan upp. Hans sätt att uttala hennes namn gjorde mig nästan illamående. Jag lindade in mina känslor, och lade dom i ett litet förråd som varit tomt under sommaren, men konstant använt föregående år, även om det oftast inte var utav just den anledningen. Men den där gången med Malfoy, när Vingfåle skulle avrättas, då hade låset på förrådsdörren gått sönder och allting hade bara flugit ut samtidigt. Pang, och plötsligt så var Malfoys kind inte lika vit längre. Mer… Persikorosa.
Tillslut fick jag min gröt, så jag åt snabbt upp, reste mig och marscherade ut ur stora salen.
Draco:
”Okej, förklara nu! Varför stirrade du bort mot Gryffindårarnas” Jag himlade med ögonen åt hans smeknamn på dom. ”bord, typ hela middagen?” Zabini skrek nästan åt mig i sin iver att få veta. Egentligen hade jag berättat en gång, men han hade inte tagit mig på allvar.
”Jag har ju redan sagt det, förra året, den där kvällen då jättefågeln kom undan!” Om ingen satt inne på toaletten och tjuvlyssnade – vilket jag redan hade kollat så att det inte gjorde - , så var det ingen som kunde höra oss. Länge leve magiska ljudisoleringar!
Genast lugnade Zabini ner sig lite och satte sig normalt på sängen.
”Menade du verkligen vad du sa då? Jag trodde nästan att det var någon form utav försenat aprilskämt.” Jag himlade med ögonen. Sånt skämtar man väl inte om?
”Ärligt? Skulle jag säga någonting sådant till någon och inte mena det?”
”Ja, nja, nej, det skulle du nog inte.” Äntligen fattade han något. ”Men vad ska du göra”
”Vad menar du?”
”Ja, du gillar Granger, ska du visa det för henne, eller..?”
”Du säger det som om jag hade något val.”
”Det är klart. Men ni skulle kunna dejta i hemlighet…”
”Till att börja med; Om vi blir påkomna då? Och sedan; Hur vet jag att hon vill ha mig?”
”Alltså, Draco, du oroar dig för mycket! Spänn av! Har du hört talas om Vid – Behov – Rummet?” Sade han sarkastiskt.
