Okej, så det är ingen som har läst min berättelse, men jag hoppas att någon tycker att den verkar intressant! Postar nytt, om inte annat så blir den ju iaf uppdaterad...
Kapitel 2, Äntligen dags.
Draco:
Jag satt på tåget, i en kupé med mina ”vänner” ifrån Slytherin. På min vänstra sida satt Blaise Zabini och på min högra Pansy Parkinson.
”Vad tycker du om min nya frisyr Drake?” frågade Pansy för säkert hundrade gången.
”Den är väl okej.” svarade jag, jag orkade inte ge henne ett mer ansträngt svar igen. Jag hade ju faktiskt redan svarat varenda gång att den var snygg, för det var den, lite vågigt i olika längder och med lugg. Det var bara det att den inte var snygg på henne. Den hade nog passat bättre på min mamma! Den hade passat bättre på moster Bellatrix! Den hade passat bättre på Hermione… Jag skakade genast av sig tanken. Jag kunde ju inte gå och drömma om en smutsskalle! Det var helt emot reglerna, det hade jag ju fått lära mig redan som spädbarn, när jag var för mycket med en halvblodig häxa på dagis, ja, om man nu kan kalla det för ett riktigt dagis. Det var mer ett speciellt ställe där bebishäxor och bebistrollkarlar kunde träffas och leka med varandra, under tiden som dom vuxna satt och drack kaffe eller något.
Pansy suckade – antagligen missnöjd med mitt svar - och vände sig omför att istället fråga Blaise, som gav henne ett ungefär likadant svar som mitt eget. Hon suckade ännu en gång, fast mycket högre, och lutade sig fram för att diskutera någonting med Crabbe och Goyle. Själv lutade jag mig tillbaka i det bekväma sätet och försökte njuta utav åkturen. Jag kastade en blick emot Blaise som satt och flinade, antagligen över att Pansy var sur och därför lämnade oss ifred. Jag sjönk snart in i en djup och drömlös sömn.
Jag vaknade någon timme senare utav att någon skakade mig. När jag upptäckte att det inte fanns några tjejer kvar i kupén kollade jag ner på min klocka och tackar Blaise för att han hade väckt mig. Eftersom att det bara var en halvtimme kvar på resan tog jag ner min koffert ifrån hyllan och började byta om till min Hogwartsklädnad.
När jag tillslut var klar tyckte jag att jag behövde sträcka lite på benen så jag lade tillbaka kofferten på hyllan (någon annan hämtar ju alltid dom sedan) och gick ut genom kupédörren.
Jag gick ett tag, och när jag började känna att jag hade lugnat ner mig lite satte jag mig på en fönsterbräda och bara tittade ut.
Plötsligt hörde jag röster inifrån kupén närmast mig och det var knappt att jag hann uppfatta vad dom sa och hennes tonfall innan Granger stormade ut, rakt framför mig.
