Min far

Chapter 2

Middagen var tyst. Flera gånger försökte det lyckliga paret få igång något samtalsämne men det tog slut efter några meningar. Jag petade i min lasange och sneglade mot kvinnans hals. Såhär skulle det ju inte bli. Jag suktade efter blod men insåg att om man ska få som man vill måste man lida lite. Jag kastade mig över bordet och när båda kropparna var tömda på blod sneglade jag mot Raven. Nej, jag har ett hjärta, tänkte jag och rusade ut genom dörren.

Efter ett långt tag springande kom jag fram till Bran's centrum. Jag såg några människor som skrattade en bit bort vid en pizzeria. Jag skuttade fram oskyldigt och frågade vägen till stadshuset. En lång kvinna i skjorta påbörjade en mening men innan hon visste ordet av var det bara skinn, ben och organ kvar av henne. Jag hoppade på nästa och nästa och nästa... Några försökte springa ifrån, men dem fick bara något extra lidsam död. Plötsligt kände jag någon form av... Mätthet. Nej, det här kan inte stämma... Jag är ju för sjutton vampyr.

Jag såg ett par förskräckta miner längre bort på gatan och snart var även dessa tömda. Alla utom en. Han log retsamt mot mig och andades tungt i mitt ansikte.

- Aj! Vitlök, skrek jag och backade.

- Ingen fara, jag tänker inte skvallra. Jag tror ingen märker, sa han sedan sarkastiskt och syftade på blodbadet runt torget.

- Du. Jag är vampyr och kan tömma dig på blod på en sekund, sa jag hotfullt samtidigt som jag kände mig tillräckligt mätt för att spy.

Jag hoppade på honom och bet hastigt av skinnet på halsen. Men innan jag visste ordet av låg jag på marken.

- Och jag är varulv. Sa han med ett leende.