Min far

Chapter 4

Phew. Vampyrer må vara starka, men såhär starka kan dem aldrig bli.

- Nattmackor är aldrig bra, suckade Alexia medans hon bar ut några av liken staplade på hög.

- Kallar du det där mackor? Vi borde kanske vara lite mer försikiga... Svarade David tyst.

- Mes! Vi är för tusan blodtörstiga vampyrer! Du är så o... vampyrisk! Klagade Alexia.

David suckade. Alexia hade ingen aning om hur hans liv varit innan.

- Hjälp till lite! Fräste hon sedan.

- Du ville väl ha magrutor?

- Äsch. Glöm att jag frågade, din soffpotatis.

Alexias faster hade alltid varit precis som hon ville vara. Lång, snygg smal, allting! Hon nöjde sig med blodpåsar och smälte in bland människor. Hon hade fått gå i skolan och har precis flyttat ihop med sin underbara pojkvän.

Alexia ville att livet skulle vara så enkelt.

- Tänker du på någonting, Lex? Frågade David.

- Va? Nä, nä... Jag tänkte bara... Äsch.

- Du kan berätta för mig. Sa han och log.

- Jag vet det! Fräste hon och David tittade ner på sina fötter.

- Berätta då, sa han tyst.

- Du, tro inte att bara för att vi är vänner så är du någon slags psykolog för mig! Halvskrek hon och rösten blev hes.

Där satte tankarna igång. Kanske hon behövde en psykolog trots allt... Nej, omöjligt! Hon är banne mig en vampyr!

- Fy. Raven fy. Så gör man inte. Raven som dem passat på att hämta medans Alexias förelderar var borta hade nyligen klöst sönder deras nya soffa.

- Enkelt att fixa. Hon kan bli min frukost, flinade David.

- Aldrig. Hon om någon betyder väldigt mycket för mig! Jag hade aldrig förlåtit...

- Jag vet. Avbröt David. Jag vet.