Min far

Chapter 13

{jag är ledsen för extremt dålig uppdatering, och så korta kapitel, ska bättra mig. denna del är ganska kort, men de nästa blir längre, lovar!}

Alexia drog med handen över Ravens rygg. Raven föll ihop och började kurra.
- lillan...
Dracula öppnade dörren.
- vi har gäster. Kom ut nu min flicka.
- är dem ett byte, frågade hon och stirrade i spegeln.
- nej, det är några gamla goda vänner.
- jag kommer sen.

Hon drog av sig sin pyjamas och öppnade sin garderob. Hon suckade.

När hon satt på sig sin favorit tröja och lagt några lager med foundation och mascara, gick hon ut till gästerna.

- åh, är det där Alexia? Hon var ju så här liten förra gången, sa en mörkhårig man och gestikulerade.
- å andra sidan, det var ju Måns med. Sa damen som satt bredvid medans hon tittade mot en tonårskille, förmodligen hennes son. Fast Måns var ju ännu mindre, om inte i magen. Minnet sviker ju en verkligen, sa hon och suckade.

Alexia tvingades umgås med deras sjuttonåriga tonårsson.
- är du vampyr, frågade hon.
- eh, va? Verkligen inte. I sånna fall skulle jag väl aldrig åldras. Jag måste ju bli myndig i alla fall.
- vampyrer åldras faktiskt. Men dem kan spola tillbaka tiden. Alltså åldern, inte så det blir 1900-talet igen liksom.
Det blev tyst en stund.
- Vad är din naturliga hårfärg, egentligen? Frågade han.
- varför vill du veta det?
- du passar inte i svart hår. Det ser ut som en peruk, typ.
- typ råttfärgat...
- du hade passat som brunett...eller blondin för den delen.
- jag ska inte bli nån jävla fjortis!
- det tycker inte jag heller. Men en hårfärg avgör inte vilket sorts person du är. Det avgör du.