Rose lighter

Som kärleken själv

Livas perspektiv

Nu packandes de sista sakerna innan vi nu skulle sova den sista natten i våra obekväma & tunna sängar.
Seendes Martinus långsamma rörelser fick mig av någon anledning att bli trött. Innuti kokade det av både ilska och sorg.
Varför ska det alltid hända mig?
Varför ska jag alltid varenda år på detta läger bli så kär i någon, men sedan veta att jag kommer glömma bort han direkt. Martinus kommer vara som bortblåst när sommaren är över. & det vet både han & jag.

Fast ändå. Den känslan gav mig rysningar. Inte av behag som när solen strålar på ryggen eller när solen tar tag i håret så det lyser som nattens allra klaraste stjärna. Mer som när kyla drar in i dig & sliter ut ditt sköra hjärta som just då är gjort av det tunnaste glaset.

Han är nog en av de bästa jag har lärt känna. Jag menar kolla på han. Det solblekta håret med fräknar som har lagt sig som den första snön på hans kinder & ögonen som är lika mörka & djupa som kärleken själv. Något säger mig att jag inte kommer glömma denna kille. Inte denna gången.

"Liva?" Sa sedan Martinus efter en stund av en skön tystnad.
"mm" sa jag endast då mina ögon nästan var helt stängda.
"Jeg vet at det er litt sent, men jag må bare spør deg" sa han & kollade ner i marken.
"Vil du bli min?" Orden fick mig att vakna till liv & ett leende började nu formas.
Han älskar mig verkligen. Liva! Han älskar dig! Mina tankar var på allt annat än på vad jag skulle svara.
"Martinus.." sa jag & kollade in i hans ögon medans jag satte mig på hans ben som för tillfället var täckta av ett par addidas byxor.
"Vad tror du jag kommer svara?" Sa jag ironiskt & log med all kraft i ansiktet. Kramandes om hans hals kännande doften av han.

Oj. Jaha herr & fru Gunnarsen nästa då elle??

Rösta & kommentera!!