Hungerspelen-dödsdömd

Kapitel 4

Så fort jag kom in på mitt rum så slängde jag mig i sängen.  Den var verkligen gigantisk jag kunde spreta med armar och ben så mycket jag ville åt varje håll utan att ens vara i närheten att hamna utanför. Hemma i distriktet kunde man knappt vrida sig ordentligt utan att trilla ur. 

Ingen kom och störde mig på hela kvällen vilket var skönt. Om de hade kommit hade de ändå bara fått ett korthugget svar. Jag passade på att testa duschen. Den var varm och den hade även varit ganska skön om jag bara kom på ett sätt att få strålar att inte ha så mycket tryck att det kändes som att bli stucken med små nålar. Efter ungefär 3 minuter så klev jag ur duschen och satte på mig en av de många överdrivet mjuka pyjamaserna de hade att erbjuda. 

Kort där efter låg jag i sängen igen och försökte att somna. Imorgon skulle vi vara framme i huvudstaden och träningen skulle börja. Att tappa fattningen nu var helt otänkbart. Det fick helt enkelt inte hända. Jag hade alltid koll på och kunde tygla mina känslor. Jag tog ett djupt andetag innan jag slöt mina ögon och somnade. 

Morgonen därpå blev jag väckt av Effie som meddelade att det var dags för frukost. Jag klev motvilligt upp, klädde på mig och gick ut till de andra. Frukosten var storslagen, det fanns alla olika tänkbara sorters pålägg, ett tiotal drycker och ett antal olika börd. Det skulle vara mot min värdighet att trycka in allt samtidigt, men det var precis det jag ville just då. Istället hällde jag upp ett glas mjölk och tog ett bröd från det stora fatet. När jag satte tänderna i brödet så insåg jag att det smakade sött. Det var ingen av de hårda och allt för brända brödbitarna vi fick hemma i distriktet utan faktiskt ett mjukt, sött och precis lagom gräddat bröd. Det smakade ljuvligt och det krävdes en oerhörd självbehärskning för att inte ta ett tiotal till och stapla på tallriken.  Jag åt upp brödet snabbt och tog ett till samtidigt som jag nappade åt mig en apelsin. 

Oscar verkade också imponerad av frukosten, men till skillnad från mig var han mest intresserad av den varma choklad drycken. 

Efter att jag ätit återvände jag till mitt rum för att få göra upp min egna strategi. Även om Haymitch redan sagt vad jag bör göra så föredrog jag att planera själv. En ryggsäck är nödvändig. Där finns användbara saker, men jag skulle absolut behöva en kniv, men om man lägger upp det rätt och springer snabbt skulle man då kunna få både och? Jag fick antagligen vänta och se hur det såg ut vid ymnighetshornet innan jag bestämde  det. Haymitch hade antagligen rätt i att jag borde springa så fort jag kunde efter det, men jag måste visa att jag kan döda om jag vill få sponsorer, visa att jag faktiskt kan vinna. Efter det så kan jag springa, springa så långt och fort benen bär. 

Efter att jag tänkt det kom Effie in på mitt rum igen, men denna gången för att berätta att vi nu var framme i huvudstaden.