Hungerspelen-dödsdömd

Kapitel 2

Jag stirrade stint framför mig när jag satt i soffan och väntade på att besöks tiden skulle ta slut. Man kunde höra ljudliga snyftningar från rummet intill och jag antog att det var Oscar som tog farväl av sin familj. 

Nu hade jag skapat mig en uppfattning om Oscar. Det krävdes inte så mycket för att avläsa honom. Ett likblek och nervöst ansiktsuttryck på scenen vid slåttern och nu hanns tårar. En pojke de flesta skulle kalla trevlig som antagligen är ganska lydig, men som måste få utlopp för sina känslor. Vreden kan han hålla i styr, men rädsla och sorg kan han inte hålla inne. En som skulle inte skulle klara sig längre en några minuter på arenan. 

Plötsligt kom Saga in i rummet. Vi hade varit rumskamrater på barnhemmet. Jag hade aldrig sett på henne som en vän. Jag hade inga vänner, men nu när jag tänkte på det kanske hon ändå var det. Min vän. Saga satte sig jämte mig. "Lycka till!", sa hon och kramade mig. Jag log för en gångs skulle lite. 

Saga plockade fram mitt läderarmband. Det var det första jag hade stulit, någonsin.  Det var för ca 6 år sedan dagen innan jag blev placerad på barnhemmet och dagen efter mina föräldrar dött. Jag hade varit på hällen köpt en skål soppa och när ingen såg nappat åt min armbandet från ett stånd. Sedan dess hade jag alltid haft det på mig, förutom idag då föreståndarinnan Vera hade tvingat mig ta av det. 

Saga reste sig upp och lämnade rummet utan ett till ord. Jag såg efter henne, men så fort dörren slog igen återgick jag till att stirra tomt och kyligt. 

Att stirra kyligt var praktiskt. Det gjorde att ingen försökte störa en, men det verkade inte som fredsväktarna  tagit notis om mitt ansiktsuttryck eftersom de stirrade lika kyligt som mig när de stelt tog tag i mig och förde mig ut ur rummet. 

Time skip

Väl på tåget fick jag och Oscar var sitt rum och blev uppmanade att byta om så fort så möjligt och sedan komma ut till middagen.  Rummet var luftigt och det fanns en gigantisk säng. Jag kollade in i garderoben och tog fram ett par "blå" jeans och en gråblå tröja. Eftersom jag inte hade lust att utforska mitt rum som var lika opersonligt som mitt kyliga ansikte så gick jag ut till middagen. 

Jag satte mig ner på en tom stol. Oscar hade inte kommit ännu, men både Effie och vår alkoholist till mentor, Haymitch satt redan där. "Välkommen Emma!", kvittrade Effie. Jag svarade inte utan såg kyligt på henne. Hon såg lite förolämpad ut och började äta under tystnad. Precis som jag ville. Haymitch där emot var inte så lätt att avfärda med endast en blick, men han var tillräckligt smart för att inte säga något. Jag bestämde mig för att gilla honom. Han visste när det var bäst att vara tyst vilket var en högt värderad egenskap även om jag misstänkte att han inte alltid var sådan.