Hungerspelen-dödsdömd

Kapitel 6

Till en början fortsatte Peter fråga om kol. Jag svarade ganska korthugget, men han verkade ändå nöjd. Under hela samtalet hade jag hållit en neutral min. Slutligen frågade han om min familj. Jag fortsatte att stirra uttrycks löst. Vad han en frågade var jag tvungen att behärska mig och till varje pris hålla min känslor undanstuvade. 

"Emma, berätta om din familj. Dina föräldrar. Har du syskon?"

Jag satt tyst en stund, men svarade sedan. "Jag är föräldralös. Båda är döda"

Peter svarade precis som alla andra. Eller tja, han svarade som de få som faktiskt brytt sig om att säga något alls. "Jag beklagar"

Själv satt jag tyst och uttryckslös. 

Peter ställde sig upp och började ta måtten på mig när han var klar skickade han ut mig och Effie visade mig till mitt rum. Vi fick åka hiss för att komma dit. Mitt rum var det första i korridoren. Dörren var gjord i massivt trä och handtaget i stål. När jag öppnade dörren var det första jag såg en gigantisk TV och den speciella belysningen. Det var ett lite rosa-aktigt sken. Precis som på tåget var sängen enorm och jag tillät mig själv att dunsa ner på den för att sedan lägga mig ner. 

Jag var trött, men tvingade upp mig själv från sängen och satte mig vid ett vitt bord med glansig yta. Just nu behövde jag planera mitt hungerspel, jag behövde en taktik. Att springa runt på måfå i arenan skulle inte funka. 

I rummet så fanns det egentligen inte så mycket mer en alla fasta saker. Några tidningar om huvudstadsmode låg i en ordentlig hög tillsammans med en ljusblå anteckningsbok och en penna men, det var väl antagligen mest för syns skull. 

Jag tog upp blocket och skrev fem rubriker: 

Mat: Olika typer av bär. Bäst att kolla på det på träningscentret. 

Döda: Förgifta? På arenan är det mesta giftig blanda bara det med deras mat. 

försvar: Undvik strid och håll dig ifrån de andra. Rigga fällor runt ditt "läger". 

Kyla: Försök få sovsäck. Om sovandes på mark bädda med granris. 

Allierade: Inga allierade. Endast en kan överleva, ingen idé att skaffa vänner. 

Jag hade varit så uppslukad av mina funderingar så att jag inte hade märkt att dörren sakta öppnats, sedan stängt och att Haymitch stigit in. Det var inte för ens nu när han stod böjd över mig och stirrade ner i mitt block jag upptäckte det. Inte ens den distinkta doften hade slagit mig tidigare. Jag vände mig sakta mot honom och stirrade stint.

"Man bör inte smyga sig på folk, knacka innan du stiger in", sa jag och slog ihop blocket.