Hungerspelen-dödsdömd

Kapitel 7

Två dagar senare stod jag och Oskar utanför träningscentret redo att gå in. På morgon hade vi båda funnit grå tränings dräkter med "12" skrivet på baksidan prydligt vikta på en stol. Dräkten satt tight mot kroppen, men var ändå lätt att röra sig i. Tolvan var vit så den smälte lite ihop med det gråa.

Haymitch hade följt oss till ingången, på vägen dit hade han inte sagt ett ord. Inte ens när vi gick in i hallen och lämnade oss sa han något alls! Själv fann jag det lite störande eftersom det trots allt är hans jobb att ge oss tips och få oss att överleva, men som vanligt visade jag ingenting.

Oscar tittade på mig och gick sedan osäkert mot stationen för att göra upp eld. Jag kollade efter honom lite och stod kvar en stund för att sedan ta mig till stationen för ätbara växter.

Jag kunde lite om växter sedan innan, men insåg snabbt att om jag inte lärde mig det här skulle jag inte klara mig längre än några timmar på arenan. Till en början så var jag hopplös på det och blandade ihop i princip allt!

Kvinnan som stod på stationen och skulle hjälpa till var dock både snäll och duktig på sin sak. Hon hade axellångt, kastanjebrunt hår och mörka ögon. Hon måste varit runt 20 år, men ögonen avspeglade en 100 årings alla sorger vilket var olikt huvudstads bor.

De flesta var som Effie glada helt omedvetna om hur hemskt saker styrdes, de glädje åt hungerspelen och hade det som årets höjdpunkt, men denna kvinna måste vetat bättre.

Efter en timma där så visste jag precis vad jag kunde och inte kunde äta. Allt hon sa blev som fast limmat i mitt minne, men det var många växter jag inte visste något om så det tog sin tid.

"Kom ihåg nattskattan är giftig och mycket annat lika så.", sa hon för att sedan vända sig till en deltagare som kom emot henne.

Jag bestämde mig sedan för att gå till svärden, men insåg snabbt att det var ett alldeles för tungt och otympligt vapen för mig. För att säga det rakt ut så var jag inte så förtjust i närstrid. En båge skulle antagligen passa mig bättre, men såklart så var alla upptagna.

Inte för att någon av de andra deltagarna var så bra med båge, men det verkade som om många av dem trodde det...Den enda som faktiskt var bra var en flicka lite yngre än mig som jag tror hette Nour och hon sköt med dödlig precision.

Varje skott satte hon mitt i prick och jag upptäckte att det inte bara var jag som var förundrad. Många stod och stirrade på henne medan hon sköt sina pilar alla lika perfekta.