Hungerspelen-dödsdömd

Kapitel 8

Jag bestämde mig för att testa något annat än pilbåge. Eftersom närstrid kändes ganska otänkbart så visste jag inte riktigt vad jag skulle testa. Min blick landade till sist på en ensam slangbella. De var inte sådan som pojkarna på barnhemmet använde för att skuta sten på förbipasserande. Deras var gjorda av blandat skräp och pinnar. De som fanns här var gjorda i lätt metall och det var inte småsten som man sköt med.

Jag tog upp den och ställde mig framför piltavlan.

För att vara helt ärlig så brukade jag vara med pojkarna när de sköt på folk om jag och Saga inte gick något ärende åt föreståndarinnan förstås. Föreståndarinnan behövde alltid något fixat åt sig, antingen var det mat som behövde inhandlas, något som behövde lagas eller ett muntligt meddelande som vi skulle framföra. Oftast meddelanden, hon hade alltid saker att påpeka och berätta för folk så när hon inte satt oss till att diska så fick vi ränna fram och tillbaka genom byn för att framföra saker som vi sedan var strängt förbjudna att berätta om.

Då hade jag hatat det, men nu började jag sakna alla dagar då vi fått ränna kors och tvärs till folk för att säga helt obegripliga meningar såsom "Idag ska kråkan få sitt bo förstört".

I vilket fall så kände jag mig ganska bekväm med slangbellan och blev varm inombords av att tänka på allt det här.

Det var dock märkligt, alla varma känslor brukade jag ju trycka bort? Om jag aldrig lät mig själv älska eller gilla någon eller något skulle jag inte heller bli tvungen att såras när den lämnar mig.

Kanske var det att jag var totalt dödsdömd som fick mig att tänka så.

När jag lyfte upp slangbellan och siktade så kunde jag se ur ena ögonvrån hur alla andra fortfarande var som förhäxade av Nours pilar, men jag var tvungen att tänka bort det och fokusera.

Jag spände den och släppte. Ingen kollade på mig över huvud taget. Det var på sett och vis bra, att inte dra till sig uppmärksamhet kan göra en till ett mindre mål som byte. Ingen bryr sig om att försöka döda någon de inte ser som ett hot.

Jag kunde följa mitt skott hela vägen fram till måltavlan. Eller snarare hela vägen fram till vid sidan av måltavlan. Den var helt annorlunda mot de jag brukade använda, men tekniken var liknande och efter flera försök om och om igen så var jag någorlunda träffsäker.