Vi är samma sak | o.r

två.

Alla elaka ansikten tittade på mig när jag gick på bussen. Jag kände hatet genom luften men satte på mitt pokerface. Bitchblickar, viskande och fniss. Min vardag.

Jag satte mig på en plats där det inte satt någon och bussen började köra. Drog upp mina hörlurar ur min svarta skinnväska. Jag satte i hörlurarna i mobilen och trycket in dem i örat (aa ni vet väl hur man gör).

Bussen stannade igen så jag tog ut mina hörlurar och tittade vem som gick på. Det var en kille jag aldrig hade sett innan. Det var nån som ropade "Omar mannen!" Och så gjorde han och killen som gick på bussen något handslag. Killen fortsatte gå neråt i bussen. Jag tittade bort, jag ville inte ha någon som helst ögon kontakt med honom.

Såg i ögonvrån att han stannade vid mig. Han satte sig bredvid mig. Fuck.

"Ey! Rudberg, du kan ju inte sitta bredvid psykot!" Ropade någon. Jag stelnade till. Även om jag fick höra såna kommentarer varje dag så kom den där kommentaren som en chock.

Omar Rudberg, så det var så han hette. Omar hade ignorerat kommentaren men då kom en till. Det här gången från en kaxig liten PMS fjortis.

"Men Omar! Du behöver inte tycka synd om den där varelsen! Sitt här vid mig istället!" Kommentarerna fortsatte komma, flera åt gången. Tillslut utbrast Omar:

"Kan inte alla bara ta och hålla käftarna stängda?!" Det blev tyst och jag blev förvånad. Varför skulle han säga något sånt istället för att helt enkelt byta plats.

Han kanske gillar mig, otänkbart.

Han kanske tycker jag är fin, otänkbart.

Han kanske... Bara blev trött på allt skrik. Så måste det ha varit.

Han vände sig om mot mig och log, jag vände mig mot fönstret. Han suckade. Tänkte att jag kunde vara snäll idag, sen bara glömma bort honom.

Så jag vände mig mot honom och log. Han log tillbaka.

"Jag heter" försökte jag men blev avbruten. "Psyko" var det någon som sa när jag skulle säga mitt namn. Jag suckade och försökte igen. Samma sak hände. Jag bara tittade på Omar i hopp om att han skulle göra något. Han såg medlidande på mig. Då verkade alla i bussen ha något att prata om så att jag tillslut kunde säga mitt namn.

"Juliett, jag heter Juliett" han log mot mig.

"Juliett" provade han "fint! Jag heter Omar" sa han och log större än vad han redan gjorde. Han verkade så sprallig, glad och gullig. Nej! Så får du inte tänka Juli! Ni kanske blir vänner, det får inte hända.