Vi är samma sak | o.r

ett.

Jag är inte normal.

Jag är inte som alla andra.

Du får kalla mig konstig.

Du känner inte mig.

Jag vaknade med ett ryck. Jag suckade av lättnad. Det var ingen som skulle dö idag. Jag hade inte drömt om de på länge nu, kanske berodde det på att ingen ville vara min vän. För så var det. Ingen ville vara med hon som alltid kom försent när det saknades en elev. Ingen ville vara med hon som aldrig var med på idrotten. Ingen ville vara med hon som alltid var dryg.

Jag har lärt mig leva med det. För ett år sen förstod jag, jag förstod att jag inte kunde ha några vänner. Inte ens någon som jag älskar.

Och absolut ingen som älskar mig.

Jag har bara min bror kvar. Han flyttade hemifrån när han var sexton. Nu är han sjutton.

När mamma plötsligt försvann en dag blev den enda tänkbara lösningen att bo hos min bror, Andreas. Jag kunde ju inte bo själv, jag var bara fjorton. Nu är jag femton. Jag kunde inte heller bo hos min pappa, han hade försvunnit på samma sätt som mamma.

Jag rös. Jag hatar när de där minnena kommer tillbaka. Satte mig vid mitt sminkbord och började började lägga på ett lager mascara på mitt högra öga. Mer smink använde jag inte. Det behövdes inte, ingen tyckte ändå att jag var vacker. Jag satte på mig de skuggade solglasögonen och bitch blickade mig själv i spegeln.

Gick mot trägarderoben i ett av hörnen i rummet. Hade fått den av min gammelfarmor. Eller man kan nog inte kalla det att fått den. Mer frivillig, ingen annan ville ha den när hon hade dött, så jag tog den.

Jag slängde på mig ett par slitna jeans och en t-tröja med siffrorna 95 på. Sen gick jag mot mitt nattduksbord och tog fram ett par strumpor som jag snabbt satte på mig. Över det blev det mina svarta, slitna Converse.

Tog tag i min väska och sprang ner till köket. En lapp låg fridfullt på köksbordets mitt. Precis på duken där jag en gång spillt juice och det hade blivit en stor fläck där.

"Hej Juli, jag var tvungen att åka lite tidigare till jobbet, så du får ta bussen idag. Lycka till!" Läste jag högt. Det var från Andreas. Han vet att jag är mobbad och att jag hatar att ta bussen till skolan. Tänkte att jag kunde skolka. Men det vore lågt att inte komma sista dagen i skolan. Det var väl bara att hålla ut.

Jag är mobbad och avskydd av HELA skolan. Det vet jag om. Och jag vet varför. För de tycker att jag är ett psykfall med mina solglasögon, att jag alltid blev förknippad med mord och hat. Att jag alltid blev misstänkt för att göra olagliga saker. Och såklart, för att jag var "allmänt läskig".

Ja, jag har dödat någon. Jag har faktiskt dödat många personer. Mer än vad en mördare har. Men det är inte meningen att det ska vara elakt. Jag bara måste.

Det började när jag var fem år, jag drömde en konstig dröm. I drömmen mördade min bästa vän Tommy. Jag kommer ihåg att någon sa till mig i drömmen att det kommer hända något fruktansvärt om jag inte ger drömmen liv. Tänkte länge på vad det betydde, slutsatsen blev att jag skulle mörda Tommy. Det tänkte jag inte göra. Senare vaknade jag och tänkte att det bara var en mardröm. En sån mardröm som alla får. Men oj haha! Oj vad fel jag hade.

Som vanligt umgicks jag med Tommy, ingenting ont hände. Tommy och jag lekte att vi var pirater, Tommy skulle gå på plankan. Men någonting gick snett. Tommy ramlade ner för trädet vi lekte i och fastnade med huvudet i staketet. Såklart försökte jag få bort hans huvud, men det gick inte det satt fast. Tillslut fick jag bort Tommys huvud, han kunde knappt andas när en tant gick förbi och såg mig rätt in i ögonen med sina kalla ögon. Sen vände hon sig om och gick, i just det tillfället föll Tommy ihop i en hög.

När han hade åkt till sjukhuset fick jag reda på att han hade svimmat på grund av syrebrist. Sen berättade mamma att han inte kom ihåg så mycket, hon kallade det minnesförlust, jag kallade det otur. Det tog lång tid innan han fick ta emot besök. När han fick det berättade mamma det för mig och vi bestämde snabbt en tid.

När jag och mamma kom in till hans sjukhusrum satt en tant där och pratade med honom. Hon hade inte någon rock på sig som visade att hon jobbade här, så hon var väl också på besök. Hon vände sig om och skulle gå. Då log hon mot mig och jag såg vem det var. Tanten som jag hade sett när Tommy föll ihop.

När Tommy fick syn på mig ändrades hans ansiktsuttryck.

Han såg på mig och sa "det är ditt fel! Det var du som tryckte in mitt huvud i staketet!"

Mamma och alla andra trodde såklart på honom och jag fick inte lov att träffa Tommy. Jag fick inte heller träffa folk på en hel vecka för mamma.

Ända sen dess har jag alltid lyssnat på mina mardrömmar. Jag fortsatte att drömma hemska mardrömmar om sånt och för ett år sedan la jag märke till att det alltid var folk som stod mig nära jag var tvungen att mörda. Jag bestämde mig för att aldrig mer ha en vän.

Ingen kopieringsrätt, alla rättigheter tillhör författaren av boken.