Vi är samma sak | o.r

sju.

"Men Felix nu försvinner du snart" snyftade jag.

"Nej Juli, lämna mig inte.." precis då slocknade datorn. Jag skrattade åt timingen och kollade sedan till Omar.
🌸🌸🌸🌸🌸🌸🌸🌸🌸🌸🌸🌸

~Omar's POV~

"Omar, hur mår du?" Viskade en vacker röst. Försiktigt öppnade jag ögonen och möttes av Juliettes trevliga ansikte. Jag var tvungen att blinka några gånger för att kunna se skarpt.

"J-Jag mår bra" försäkrade jag medan jag försökte komma på vad som hänt. "ont i huvudet bara" fortsatte jag. Juste, jag hade läst hennes tankar, fan att jag alltid ska göra det och få den här jävliga huvudverken! Det var en smärta som jag inte riktigt kunde förklara, lite som allt i mitt liv, går inte att förklara.

Juliett stryker mig över pannan. Hennes mun rör sig lite, som att hon funderar på något.
"Men du, du fick en Ipren och slocknade sen direkt, känns det något bättre?" Frågade hon och log medan hon tog tag i min hand. Jag kände efter och faktiskt så hade det blivit bättre, jag kunde iallafall kontrollera smärtan och skrek ju inte helvillt längre.
Jag nickade till svar.

"Åh vad skönt!" Suckade hon glatt och klappade mig på axeln innan hon reste sig och gick till spegeln som jag hade i mitt rum.
Jag följde henne med blicken, hon var fin, inte som alla andra liksom, utan hon var speciell. Jag önskar att jag kunde få se hennes ögon, men hon hade ju på sig de där solglasögonen, varför?

~Julis POV~

Jag kollade på mig själv i spegeln. Försiktigt placerade jag mitt finger på spegelbildens näsa. Spegeln visade att min näsa var spetsig, den hade ett gäng pormaskar som slagit bo på näsryggen. Jag kräktes i mitt huvud.
Långsamt drog jag fingret över spegeln och stannade precis där solglasögonskanten slutar. Färgskiftningar tar plats, för väldigt röd är jag just där.
Mitt finger vandrar vidare mot min kind. Den glänser och men kan se att den är något fett, lika så med näsan. Ett par röda finnar klär den och det är nästan identiska med finnarna på min andra kind.

Jag drar fingret koncentrerat till min panna som också glänser. Ärret av en gammal finne vittnar sig, det är inget man skulle se om man inte letade efter det, men så många gånger som jag stått exakt såhär i mitt badrum så vet jag exakt vart det är. Pannan är också något röd och ett par finnar kan man också hitta där.

Som i en trans drar jag fingret över den kala spegeln mot avbildningen av min mun. Mitt finger lämnar en centimetertjock sträcka av svett efter sig men tunnar ut av sig själv.
Jag drar fingret över mina vanligtvis torra läppar, men som idag verkar vara väl fuktade.
Med blicken följer jag konturerna av min mun och jag kan se att den som vanliga är en gnutta asymmetrisk.

"Juli, vad gör du?" Avbryter Omar och reser sig upp med armbågarna.
Ja, vad gör jag egentligen? Står och märker varenda fel med mig själv, står här och konstaterar med tankar att jag inte är perfekt. Jag duger inte. Inte åt någon. Att ingen vill vara min vän kanske inte alls beror på de mord jag misstänkts för, eller mina klädval, eller attityden jag har.
Det kanske beror på att jag föddes fel, att jag inte ÄR rätt. Man kan ändra stil, och attityd, men jag kan inte ta bort varenda skönhetsfel, inte min mun, inte min näsa, inte min kroppsbyggnad.

Ingen förtjänar att vara med mig, jag är en hög av sorg. En pinsam, sorglig, vandrande hög med misslyckande. Jag borde inte vara kvar, varför är jag ens kvar?
Jag mördar människor för att de inte ska få det jobbigt på grund av mig, men i själva verket kan jag ju bara avsluta MITT liv, alla kan leva lyckligt utan mig...

Mina tankar avbryts av ett par behagliga armar som omfamnar mig.
Jag ser i spegeln att det är Omar, hans armar runt min mage och hans huvud vilar på min högra axel.
Hans ögon är riktade mot spegelbilden av oss. Han är fin, finare än jag, hans ögon är vackrare än mitt och hans mun mycket mer kyssvänlig.
Min blick vandrar över till mig och fokuserar på min ansiktsform. Den är för spetsig konstaterar jag innan jag låter blicken rulla mot mina axlar. För breda, tänker jag.

"Vet du vad jag ser?" avbryter Omar ännu en gång.
"Ehm va? Aha, oss kanske?" svarar jag lite förvirrat.

Han skrattar.
"Jag ser en kille som håller om en mycket vacker tjej. Hennes hår glänser på ett sätt som havet. Hennes ansikte är väldigt trevligt att se på. Hennes kropp är unik som en vacker och ömtålig vas.
Hon är den vackraste jag någonsin sett, och jag hoppas att hon vet om det." filosoferar han och försöker nå ögonkontakt genom glaset på mina solglasögon. Ögat jag har börjar vattnas och tillslut blir det så suddigt att jag måste blinka för att se något.

"Omar, du måste inte säga så, jag behöve-" börjar jag men avbryts av Omar, ännu en gång.

"Nej klart att jag inte måste säga så, men jag tycker att så vackra tjejer som du, förtjänar att få höra hur vackra de är" han böjer ner sitt huvud och placerar en lätt kyss mot min nacke. Jag ryser.

"Tack Omar" börjat jag men kommer på att jag faktiskt inte kan vara hans vän "m-men vi kan inte vara vänner" suckar jag och ännu en tår rullar ner på min kind.

"Jag vet" säger han väldigt nedstämt. Va? Hur menar han? Varför tycker inte han att vi ska vara vänner?

"Eller jag menar, varför inte?" Rättar han snabbt och hans ögon spärras upp. Nu börjar jag bli en aning misstänksam.

Vad döljer han för mig?
🕥🌸🕥🌸🕥🌸🕥🌸🕥🌸🕥🌸

Sååå ett kapitel, nu har jag börjat skriva igen haha! Saknat det❤️
Kommentera gärna vad ni tycker🙌🕥
Ska kanske byta namn på "Juliett" vad vill ni att hon ska heta?😘