Our little infinity - Foscar/The Fooo

Chapter 5 - I love you

Felix P.O.V

Oscar var nästan alltid hos mig, förutom när han skulle äta eller gå på toa. Omar och Ogge hade varit här några gånger dom med. Fast det var ändå Oscar som alltid var här. Just nu sitter han och håller min hand.

"Felix, det har snart gått 2 veckor" säger han.

Jag har inte vetat hur länge det varit, bara att det varat länge. Men jag försöker att öppna ögonen, flera gånger varje dag. Men hittills har jag inte lyckats, och jag saknar Oscars kyssar och beröringar. Om han ändå skulle kunna kyssa mig.

''Jag saknar dig'' mumlar han.

''Kyss mig'' tänker jag.

''Jag testar'' mumlar han igen.

Kan han läsa tankar eller pratar jag? Kommer han kyssa mig nu? Plötsligt känner jag hans läppar mot mina, och jag börjar försiktigt flytta mina på hans. Han flyttar sig och jag försöker öppna ögonen. Jag ser först bara vitt, men snart ser jag Oscars rygg. Han står vänd mot dörren och pratar med nån.

''Oscar'' viskar jag.

''Oscar'' säger jag igen när han inte verkar märka.

''Felix!'' säger han och svänger sig om.

''Oscar'' säger jag och ler.

Han kommer närmare mig och kramar sedan om mig. Han pussar mig i pannan. Men det jag längtar mest efter är hans kyssar. Jag ser in i hans gnistrande ögon, han ser jätteglad ut.

''En kyss'' viskar jag.

Han böjer sig ner, så att våra näsor rör varandra. Men sedan så rör hans läppar mina, hans tunga slinker in i min mun. Vi hånglar en lång stund, tills en sköterska kommer in. Oscar släpper mig och ler stort, och han biter sig i läppen. Jag blir galen varje gång han biter sig i läppen.

''Jaha, du har vaknat'' säger sköterskan.

''Mm'' mumlar jag.

''Du verkar kunna prata och minnas'' säger hon.

''Ja'' säger jag.

''Men kan du röra dig?'' frågar hon.

Jag sätter mig upp i sittande ställning, och sedan flyttar jag mina ben över kanten. Jag sätter försiktigt ner fötterna på golvet, och Oscar hjälper mig att stå. Jag tar ett steg i taget, men sedan så börjar jag gå normalt. Och tillsist så börjar jag springa. Jag verkar kunna allt, men jag är hungrig.

''Hungrig'' säger jag.

Sköterskan går och kommer tillbaka med lite mat. Men när jag ser maten börjar jag må illa. Jag tar en liten tugga, men jag spottar ut den. Oscar tar gaffeln och börjar mata mig. Han uppmuntrar mig till att äta hälften av maten och allt vattnet. Men jag känner mig ännu illamående, och plötsligt kräks jag på golvet. Och jag börjar gråta, jag är ju hungrig men jag kan inte äta.

''Felix det är okej'' säger han och kramar om mig.

''Men jag är ju hungrig'' viskar jag och tårarna rinner.

''Jag vet, men det blir bättre'' säger han och kysser mig.

''Jag älskar dig'' säger jag.

''Och jag älskar dig'' säger han och kysser mig igen.

Jag ler och kysser honom tillbaka. Jag älskar honom verkligen, fastän jag spytt så kysser han mig, fastän jag gråter så är han lugn och han gör så jag mår bättre. Han hjälper mig alltid, och han ser det mesta positivt. Han är alltid med mig, och han älskar mig!

----------------------------------------------------------------------

A/N: Jag skrev det här kapitlet, på ca 10-20 minuter. Så det är kanske inte det bästa, men jag tycker om det. Men ja som sagt kommer jag inte uppdatera. Men jag skriver mer när jag hinner!

XOXO Amanda