Our little infinity - Foscar/The Fooo

Chapter 25 - Jag kommer

Felix P.O.V

''Felix jag älskar dig'' viskar Oscar.

Hans blick är full av panik, och han sluter sina ögon. Han andas några lätta andetag, men sedan slutar han andas. Läkarna rusar omkring och börjar med hjärt och lungräddning. Men inget händer, det är försent.

''Oscar!'' skriker jag, med tårarna som rinner längs mina kinder.

''Vi beklagar'' säger en läkare.

''Oscar!'' ropar jag och faller ihop på golvet.

En läkare tar och bär iväg mig, och sätter mig på en stol. Tårarna rinner oavbrutet, det finns inget som är mer hemskt, än den här smärtan. Snart sitter Omar och Ogge och håller om mig. Båda gråter, men deras närhet lugnar mig lite.

''Oscars mamma är påväg'' viskar Ogge.

-Efter 20 minuter-

''Felix, gubben'' viskar Oscars mamma, jag kollar upp och hennes ögon är rödgråtna.

''Oscar'' viskar jag.

''Jag har nåt till dig, från Oscar'' viskar hon.

Hon räcker mig ett kuvert. Det står prydligt mitt namn på det. Felix, min Felix står det. Jag öppnar försiktigt det.

Hej, Felix.

Förlåt för att jag försvinner ur ditt liv, men det finns inget jag kan göra åt det.

Jag älskar dig, så otroligt mycket.Det finns ingen som jag älskar mer än dig.

Jag ville inte, men det finns inget jag kunde ha gjort.

Om du skulle se mig nu, så kan du förstå. Det gör ont, överallt, men mest i hjärtat. Mest i hjärtat, för att jag måste lämna dig.

Jag kommer vaka över dig.

Jag kommer finnas i ditt hjärta.

Our little infinity, så kan vi kalla vår kärlek. Det var egentligen inte planerat att det var dig jag skulle falla för. Men jag gjorde det. Man blir kär i personen, som är ämnad för en, och man bara är så otroligt förälskad.

Jag älskar dig, Felix!

Gör inget du kommer ångra, då jag är borta. Tänk på mig istället, då suget efter döden kommer.

Din, Oscar.

Tårarna rinner hysteriskt, och jag hyperventilerar. Jag försöker andas normalt, men det är lönlöst. Jag springer iväg från sjukhuset, ända tills jag kommer till tågstationen. Det kommer ett tåg om 5 minuter.

''Oscar'' mumlar jag.

Jag ställer mig vid rälsen, och räknar tyst för mig själv. 290 sekunder, har jag räknat till.

''10,9,8,7'' viskar jag.

Tårarna rinner ännu mer, men jag har bestämt mig. Det är nu det gäller. Jag ser tåget, och tar sats.

''3,2,1'' ropar jag.

Sedan hoppar jag, först blir allt svart. Men snart ser jag ljuset och Oscar. Min Oscar. Jag svävar iväg mot honom, och snart står jag framför honom.

''Felix'' säger han och ler.

''Oscar'' säger jag och ler ännu större.

''Du och jag hör ihop'' säger Oscar.

Jag kraschar mina läppar mig hans, det känns underbart. Det är vi som ska vara tillsammans, jag skulle aldrig klara mig utan honom.

''Our little infinity'' viskar jag.

Han ler och tar min hand, och vi går vidare längs molnen. Vi är tillsammans och det är det bästa i hela världen.

''Foscar, föralltid'' ropar Oscar.

--------------------------------------------------------

A/N: Slut! YAY! SORLIGT men sant, men ni kommer inte slippa mig! HAHAH! Jag ska planera en ny Foscar novell, för er gurkor!

Brokeback Mountain är jättebra! Jack och Ennis är så gulliga! Men slutet stör mig.

Idag är det en speciell dag! ❤️

XOXO Amanda