Den vita fyrkantiga plåtlådan som kroppen oavbrutet jämt vandrar förbi på morgonkvisten suktar efter en.
Frestelsen att sätta sina fötter och se startsiffran 00 sakta men säkert stiga upp mot skyarna lockar ack avskys.Klumpen i bröstet, tårarna kring ögonvrån accelereras i anslutning till djupa andetag. Fasan växer sig större varje gång minimala hopp om önskad vikt sökes men nås av förtvivlan.
Knappt dyft förändras vid stunderna. Antigen misströsten från likgiltig
skala /snäppet högre eller lyckan av finhåriga mindre kilona.Kontrollbehovet är vansinnigt och inget lämpar sig.

YOU ARE READING
Cold nights
PoetryTankarna snurrar, paniken ökar. Ett återfall, igen. Efter tre år är jag tillbaka på botten om inte ännu djupare.