Prinsen över låtsaslandet | Noel Flike

"Älskar han mig?" 17

Jag vaknade tidigt av att solen lyste in rakt i mina ögon och nyvaken och irriterad så gick jag upp för att dra ner persiennerna som NÅGON glömt. Fast egentligen, vart var jag? Jag vände mig om, Dante. Aha. Jag var fortfarande sjukt trött så gick jag tillbaks till sängen för att krypa ner igen. Jag övervägde att gå och hämta en tröja då jag sov toppless, ett val jag gjort i ett högst onyktert tillstånd. Absolut inte för Dante, det var bara så jag föredrog att sova när jag var full. Och fulla Stella tänker inte på konsekvenser, inte heller lata och trötta Stella.  Så jag drog täcket över mig och somnade.

- Stella?

Noels röst. Jag kopplade inte direkt men jag tittade upp och såg på honom. Jag såg åt sidan och jag såg Dante. Jag tänkte hur detta såg ut i hans ögon. Noel tittade bort och sedan vände han sig snabbt och gick. Jag väckte Dante.

- för helvete Dante??? Noel var här?!

Han tittade yrvaket på mig och blev sen helt stirrig i blicken när han insåg att vi låg i samma säng med så lite kläder att det kunde se ut som nått annat.

- Han drog, följ efter honom han kan inte ha kommit långt.

Sa jag stressat och höll täcket rätt över min överkropp. Dante nickade och drog på sig kläder på 3 sekunder. Sen rusade han ut ur rummet och lägenheten. Jag suckade högt. Sen steg jag upp och klädde på mig mina kläder med. Jag var en idiot. Jag visste att jag inte gjort något men jag behövde inte få det att se ut så? Kunde Dante inte bara lagt mig på soffan i vardagsrummet? Okej jag skulle inte skylla detta på honom. Jag rusade i all hast ut ur rummet och ut i resten av lägenheten. Snabbt ut genom ytterdörren och befann mig numera i trapphuset som ekade. Det gjorde att jag hörde Dantes röst fast jag gissade han nästan var på bottenplan.

- Noel du måste lyssna. INGET, hände snälla bara tro mig.

Inget svar.

- vi båda var packade som fan, hon hade svamlat nått om att hon inte kunde gå hem så till sin pappa o jag erbjöd henne att få sova hos mig. Vi sov inget annat.

Fortfarande inget svar.

- jag skulle låtit henne sova på soffan istället men min mammas nya kille är hos oss och jag vet hur mamma vill att jag ska göra ett bra intryck så ville inte att han skulle dricka morgon kaffet med en bakis tonårstjej i soffan.

En dörr som öppnas.

- men seriöst Noel det är sant?!

Dörren smälls igen. Shit, han är verkligen pissed. Jag rusar ner hela vägen ner och möter Dante som står uppgivet kvar efter att Noel har lämnat.

- det kommer inte gå.

Säger han när han ser att jag hårt trycker upp dörren för att leta rätt på Noel.

- det måste gå, ingenting hände. Han måste förlåta mig.

Jag försökte att inte blinka för att jag visste att mina tårar skulle rulla ner för mina kinder då. Så jag tittade upp och andades ut lugnt. Sedan lämnade jag Dante bakom mig och sprang. Jag drog en snabb gissning på att han skulle dra hem och förmodligen med buss då han inte hade varken bil eller körkort. Jag sprang så jävla snabbt, och tro mig. Jag springer inte snabbt vanligtvis, faktum är att jag inte springer alls vanligtvis. Till min egen fördel sitter han där och väntar och jag springer fram med andan i halsen.

- du måste för i helvete lyssna Noel, lyssna på mig.

Jag är så andfådd och jag står och försöker få tillbaks lugnet men adrenalinet har aldrig varit så starkt. Det är nästan så att jag tror att det syns utanpå hur mitt hjärta dunkar.