Prinsen över låtsaslandet | Noel Flike

Kär i höstsolen 10

HEJ!
Ville bara störa lite här i början. Hatar själv när folk gör såhär men Jaja. TACK till er som läser trots att det inte är så många så är det många från min synvinkel haha. Rösta jättegärna så jag inte tappar inspon till att skriva. GE konstruktivkritik! Säg vad jag kan Göra bättre osv. Jaja ha det gött och enjoy detta kapitel ;).
———————————

Jag hade gjort det igen, denna gången var jag nästan lite förvånad. Hur hamnade jag här varje gång? Jag sträckte mig efter min mobil men hittade den inte. Den var förmodligen i min väska men jag kände inte för att gå upp ur Noels säng.

- Vafan gör vi ens? Jag antog att han ställde frågan till mig eftersom det bara var jag i rummet men hans blick var fäst någon helt annanstans.

- du var väll där eller vem vad det jag låg med? Skojade jag och lät dramatiskt överväldigad av att det möjligtvis kunde ha varit en annan person jag krypit till sängs med. Eller krypit och krypit.
-  och nu funderar jag personligen på vad jag ska äta till kvällsmat. Fortsatte jag.
Jag kände mig plötsligt nervös på något sätt? Vad var jag nervös över, att pastan skulle vara slut hemma? Skärp dig Stella.

- vad sägs om pizza?

Jag funderade lite, mest för att retas och för att distrahera mig själv från att han inte hade en påverkan på mig. Han visste det inte själv, men det var ytterst sällan jag låg med en kille samma gång och nu hade det hänt tre gånger på väldigt kort tid om du frågar mig. Det betydde inte något speciellt men det bröt fortfarande mönstret.

- sure, men du får bara vara med för att det är ensamt att äta själv.

- ensamt? varför äter du inte bara med din familj då?

Jag himlade med ögonen men insåg att han inte visste något om min kind of bo - själv situation.

- pappa jobbar utomlands, mamma ligger förmodligen på en playa nånstans. Det gjorde hon sist jag hörde av henne. När jag var 6. Och inga syskon.

Jag torkade en osynlig tår från min kind. Jag ville ta så lätt på det hela som möjligt. Människor hade en tendens att tycka synd om mig för att jag fick ta mycket ansvar tidigt. Jag var bara 17 år "det var inte en tid för att vara vuxen" brukade dem vuxna säga. Men i min värld var det.

- shit, Fett jobbigt att ta hand om allt själv?

Jag ryckte på axlarna. Det var inte konstigt för mig. Vi bestämde oss iallafall för pizza. Vi gjorde oss i ordning lite från vårt tidigare tillstånd och drog sedan till närmsta pizzeria. Efter ett tag runt Noel så kändes han som en vän, precis som Lukas. Om man bortsätter från att vi 2 timmar innan gjort något som var helt annat än vänskapligt. Vi åkte hem till mig för att äta vilket faktiskt var trevligt, jag började tycka om att vara runt omkring honom.

- vadå vad är det bästa du vet?
Det var jag som ställde frågan.

- musik

- eyyyy, skriver du? Jag log och höll handen för att solen som höll på att gå ner inte skulle komma i mina ögon.

- aaaa, jag o några vänner har skrivit ett tag men det är inte många som vet. Vi har haft en del men ingenting helt helt släppt än.

- najs ju, kan man få höra?

- bara när det släpps

- tråkmåns. Han studerade mig länge och stillsamt. Jag tittade tillbaks, ville inte verka som en vekling som försökte skynda undan med blicken så fort någon titta på mig.

- nu får du passa dig så att du inte råkar bli kär i mig här i höstsolen.
Jag sa det med skämt på tonen även om det var en viss sanning i det. Det var inte bra att han titta på mig sådär för då kanske en liten liten del av mig skulle råka titta på honom sådär en annan gång. Han fnös åt mig.

- som om.
Sen räckte han ut sin tunga åt mig, moget. Jag skrattade åt honom, jag var ju om möjligt ännu mer töntig. Jag märkte hur min starka sida om att vi inte passade ihop lämnade min kropp mer och mer och jag hade någon hatkärlek till det. Helt plötsligt var jag inte en bitch men jag ville inte ha någon jävla prins. Inte ens om han var prinsen över låtsaslandet.

Noel gick hem några minuter innan 12 på natten, att vi umgåtts i 12 timmar hade medfört att vi hade haft sex, ätit, snackat, druckit vin, snackat, druckit mer vin och frusit på balkongen. Någon gång under eftermiddagen hade känslan av att jag kanske inte alls ville hålla honom så långt bort från mig som möjligt kommit. Jag hade ju uppenbarligen tagit hit honom och jag hade tyckt om att umgås med honom.

Jag gick för att lägga mig och sova, det var trots allt onsdag imorgon (tekniskt sätt idag) och skola. Trots att jag halvt skolkat tidigare skoldag så visste jag att jag var tvungen att gå dit imorgon.

Min mobil plingade till av ett sms.

Prinsen över låtsaslandet 00.06
Du är bra i sängen och skön att snacka med. Om jag inte visste bättre skulle jag kalla dig ett kap.

Jag 00.06
Om jag inte visste bättre skulle jag säga detsamma.

Prinsen över låtsaslandet 00.08
Kan inte lova att inte bli kär i dig i höstsolen.

Läst 00.12

Vad menade han med det. Var det bara ett skämt eller menade han seriöst att han ville ha något mer än bara bra sex och någon slags vänskap mellan oss. Jag slog bort den starka tanken av att det var sent o han säkert bara skrev något av ren trötthet och tristess och gick och la mig.

Vad som inte gladde mig var dock att jag inte hade en obehagskänsla av meddelandet. Jag kände mig inte obegagnad av att han iprincip sagt att han kunde bli kär i mig. Jag snarare kände mig lugn och trygg trots att ingen skyddade mig. Mina humörsvägningar alltså.. ena dagen kan jag inte föreställa oss tillsammans och nästa dag pirrar min mage. Jag var aldrig såhär annars och jag blev tokig på mig själv. Visste inte vart jag skulle ta vägen när jag blev sådär långt ifrån mitt vanliga jag. Jag behövde prata med Emma om detta. Hon var den jag kände som hade (enligt mig) varit mest kär i hela vida världen.