Precis när jag har avslutat kyssen slår Alva upp ögonen och säger:
''Omar!''
Kap. 16
~ Alvas Perspektiv ~
Jag slog upp ögonen och sa:
''Omar!''
Jag förstår inte att han kan göra såhär mot mig. Det var visserligen en dröm men den kändes så himla verklig. Jag har en känsla av att det inte bara var en dröm utan någonting mer.
Felix står lutad över mig, lite väl nära.
''Felix? Vad gör du här?'' frågar jag förvirrat.
''Eh.. Jag skulle bara kolla att du har det bra.'' säger han långsamt.
''Jaha, behöver du verkligen göra det på en decimeters avstånd?'' frågar jag och skrattar lite.
Han skrattar också men inte ett vanligt Felixskratt utan ett nervöst skratt.
~ Omars Perspektiv ~
Jag står lutad över handfatet när Oscar kommer in.
''Vad har hänt?'' frågar han mig försiktigt.
''När jag såg Alva vakna, hon är inte samma person som hon var inann. Det var något som var förändrat hos henne. Hennes ansiktsdrag var liksom skarpare på något sätt.'' säger jag och känner att jag behöver spy så jag lutar mig över handfatet.
''Kom, vi måste gå till henne'' säger Oscar och lägger en hand på min rygg.
''Jag tänker inte gå in dit, inte än.'' Svarar jag surt.
Oscar lämnar mig och jag sätter mig ner på golvet med ryggen mot dörren.
Just nu vill jag bara vara själv.
Jag blir trött och märker därför inte att dörren öppnas bakom mig.
Jag känner en hand på min axel och jag hoppar till.
Det är Felix som har kommit in och satt sig brevid mig.
''Vad?'' frågar jag.
''Jo.. Alva'' börjar han men hinner inte fortsätta innan jag öppnar dörren och rusar ut.
~ Alvas Perspektiv ~
När Felix har gått ut sätter jag mig på sängkanten, jag vill göra någonting!
Jag hör att dörren öppnas och Oscars huvud sticker fram. 😂
''Hej'' säger han och kommer in.
''Hej..'' svarar jag långsamt.
''Hur är det?'' frågar han och studerar mitt ansikte.
''Trött'' svarar jag.
----
UTFYLLNADSKAPITEL!
Förlåt, detta var inte så bra men håll ut!
Snart kommer att hända grejer! 😏
//Astrid
ESTÁS LEYENDO
Love me forever
FanficHur kunde han, hur fan kunde han!? Mitt hår är alldeles blött, tröjan ligger klistrad mot huden och mascaran har jag säkert i hela ansiktet men allt jag tänker på nu är att fortsätta springa. ”Alva! Stanna!” jag lyssnar inte till rösten utan springe...