Love me forever

17 - Det mystiska samtalet

''Hej'' säger han och kommer in.

''Hej..'' svarar jag långsamt.

''Hur är det?'' frågar han och studerar mitt ansikte.

''Trött'' svarar jag.

Kap. 17

~ Oscars Perspektiv ~

''Omar kommer nog snart, han är bra lite trött'' säger jag och hoppas att hon ska tro mig, det ser ut som att hon gör det.

''Bra, han var väldigt konstig innan'' säger Alva fundersamt.

''Jag måste gå nu men vi ses'' säger jag och går ut genom dörren.

Jag möts av att Ogge står med en kaffe i ena hasen och en läsk i den andra.

''Var är Felle?'' Frågar han.

''Vet inte, tror att han gick till Omar'' svarar jag frånvarande.

''Jag måste sticka'' fortsätter jag sedan.

Jag går förbi receptionen och försvinner ut genom dörren.

Jag tar upp mobilen och smsar Emelie (tjejen Oscar hittade i Ödehuset).

~ O = Oscar E = Emelie ~

E: Hej, vill du ta en fika eller något?

O: Visst, var?

E: Kom till plattan om 5, vi kan gå till Starbucks!

O: ok, där nu!

E: På väg!

~ PÅ PLATTAN ~

''Oscar!''

Jag vänder mig om och möts av Emelies glada ansikte. Hennes bruna, långa hår och hennes gröna ögon.

Hon är lika vacker som vanligt.

Vi har träffats nästan varje dag sedan jag hittade henne i Ödehuset.

Hon berättade att Kim också hade kidnappat henne, hon var Kims ex.

''Hej, kul att vi kunde träffas idag också'' säger jag och Emelie ler som en solstråle!

''Jo, det var det. Ska vi gå?''

Vi börjar gå mot Starbucks, jag tror faktiskt att Emelie gillar mig.

Annars hade hon nog inte varit med mig varje dag.

När vi kommer in på Starbucks tar vi varsin dricka och sätter oss vid ett bord.

''Asså, Herregud vad det är varmt idag!'' är det första någon av oss säger.

''Aa, jag tror dom sa att det skulle bli ännu varmare imoron'' svarar jag.

Sedan blir det tyst en liten stund.

''Ska vi sticka hem till mig sen?'' frågar jag.

''Jo, det kan vi väl göra'' svarar hon tyst.

Jag märker att något är fel idag.

''Är det något som är fel?'' Frågar jag försiktigt.

''Neej.. Eller Jo, det är det'' säger hon ganska långsamt, som om hon tvekar.

''Vad?'' frågar jag.

''Asså Jag fick typ ett sms igår, jag kan visa det''

Hon tar upp sin mobil, slår in koden och visar min smset.

''Håll dig borta från killarna, annars ska jag se till att det går riktigt illa för dig'' står det på skärmen.

Jag blir väldigt förvånad och det ända jag får ur mig är:

''Vem?''

''Jag vet inte, inget nummer jag känner igen. Tror du att man kan spåra det?'' svarar hon.

''Ja, det tror jag nog att vi kan.''

''Ska vi gå då?'' frågar hon.

''Ja.'' säger jag och reser mig upp.

Vi går ut från Starbucks och börjar promenera mot mitt hus.

Efter ca 15 minuter är vi framme vid min blåmålade dörr.

Jag sätter nyckeln i låset och vrider om.

Dörren öppnas och vi går in.

''Åh! Vad mysigt du har det!'' utbrister hon när vi kommer in.

''Haha. Det är mamma som har inrätt.'' Svarar jag och ler.

''Oj, vad häftigt! sådant kunde inte min mamma'' säger hon lågt.

''Jaha, vad jobbar hon med?'' frågar jag glatt som för att lätta upp stämningen.

''Hon jobbar inte..''

''Nähä. är hon arbetslös?''

''Nej.. Hon är död'' viskar Emelie och brister ut i gråt.

"Oj, jag visste inte.." säger jag och hör själv hur dumt det låter.

Jag drar in henne i en varm kram och hon börjar gråta ännu mer.

När hennes tårar har slutat rinna säger jag:

"Ska vi kolla någon film?"

"Visst" svarar hon och låter genast lite gladare.

Vi går in och sätter oss i soffan.

"Vad ska vi se?" frågar hon och tittar på mig.

"Du bestämmer"

"ok.." säger hon och går fram till filmhyllan.

Efter en stunds letande tar hon fram Twilight.

"blir denna bra?" frågar hon försiktigt.

"Ja" säger jag och sätter på filmen.

Efter en stund lutar hon huvudet mot min axel och blundar.

"Är du trött?" frågar jag försiktigt.

"Sådär" svarar hon men jag hör på henne att hon skulle kunna somna vilken minut som hellst.

Vi kan kolla lite till iallafall, tänker jag.

Det plingar till på min mobil, Twitter.

Jag väcker försiktigt Emelie och säger att vi borde gå upp och lägga oss.

"Mm" svarar hon och kollar mig rätt in i ögonen.

Jag lutar mig långsamt framåt. Det gör Emelie också. Precis innan våra läppar möts börjar Emeiles mobil ringa. Hon drar sig tillbaka och tar upp sin mobil.

"Fan." täker jag.

"Någon ringer, okänt nummer" säger hon.

"Svara" säger jag och hon drar med fingret över skärmen.

Hon sätter på högtalaren och någon andas tungt på andra sidan.

"Hallå!" säger hon men hennes röst håller inte.

"Håll dig borta från Oscar annars.."

"Annars Vadå?" säger jag kaxigt.

Jag hör hur tjejen på andra sidan luren drar efter andan.

"PIP PIP PIP"

Samtalet stängs av.

"Vem var det..?" frågar hon och jag hör hur rädd hon är.

"Ta det lungt gumman, nu tycker jag att vi ringer killarna och reder ut det här." säger jag lungt.

---

Förlåt för uberdålig uppdatering!!!

Kan inte skylla på någonting igentligen men..

Vad tycker ni om Oscar och Emelie?

//Astrid