Felix and I - The Fooo!

Del 16

- Sannas perspektiv -

Det har nu gått en vecka sedan festen, sedan Felix blev sjuk. Jag har varken träffat Lisa eller Anna. Det känns lite konstigt, vi hänger ju alltid med varandra. Mamma kommer hem om två veckor, jag vet inte riktigt hur jag känner för det. Eller det är väl roligt, men jag har liksom inte saknat henne så att jag gråtit ögonen ur mig men lite kanske..

Jag sitter i soffan med datorn i knäet och en chokladkaka bredvid mig. Sådana dagar som denna är så seg, men så oerhört skönt. Jag har inte varit med Felix sen i onsdag och ni är det fredag eftermiddag! Jag saknar honom.. Han kyssar, hans kramar, hans trygghet. Jag börjar nästan gråta när jag tänker på honom. Men, han har mycket att göra, så är det bara.. Jag vaknar upp ur mina tankar när mobilen plingar till. Jag lyfter bort datorn och kravlar mig upp ut soffan. Trötta tar jag upp mobilen som ligger på soffbordet. Det var Twitter. Jag drog fingret över mobilen och gick in på notisen. Det var en bild som någon foooer hade lagt upp och taggat mig. Jag klickade upp bilden, Felix. Det var Felix på bilden, på en skymd plats, tillsammans med en tjej, och det var inte jag! Tjejen som hade lagt upp bilden hade skrivit: - ni är så söta tillsammans Klara gumman! -

Jag heter fan inte klara och jag har fan inte sådan där kläder. Inte nog med att dom är på samma bild, dom står mot en husvägg och kysser varandra. Fan Felix, fan för dig!

Mitt hjärta bankade i 180 och jag kom på mig själv knappt andas. Detta fick inte hända, det skulle aldrig hända. Jag och Felix har varit med varandra varje dag i 2 månader. Detta fick inte hända.

Jag gick ut från Twitter, jag stängde av mobilen. Jag orkade inte med massa tjafs om bilden och om den där tjejen Klara och Felix. Tårarna brände bakom ögonen och jag visste att vilken sekund som helst skulle det spricka. Jag skulle gråta floder. Vad var jag utan Felix? Vad ska jag göra? Vad fan händer nu? Tankarna snurrade i huvudet och gjorde ett stort, svart moln med frågor. Nu brast det. Tårarna forsade ut, det kändes som dom aldrig kommer sluta att rinna. Mitt i gråten knackade det på dörren. (Sätt på Not about angels - Birdy)

"Sanna!" Felix röst fyllde huset. Fan, jag hade glömt låsa.. Han kom inspringande till vardagsrummet där jag satt alldeles tom. Min blick var fäst på en tavla ovanför tv:n, lika tom som jag kände mig.

"Gå." Sa jag kallt med gråten i halsen. Ensamma tårar letade sig fram ur ögonen.

"Nej, jag tänker inte gå. Jag måste få förklara!" Han satte sig bredvid mig i soffan.

Snart kunde jag inte kväva den värsta gråten längre, den skulle komma. Oavsett om Felix var här eller inte.

"Varför Felix, varför?" Jag förflyttade sakta blicken till hans oroliga ögon. Sårat tittade jag på honom, det skulle brännas, han skulle få se hur ont det gjorde.

"Sanna, hon är en foooer.." Började han.

"Och!? Vafan, jag skiter väl i om hon är foooer eller inte, jag skiter i om hon kommer från mars, jag bryr mig inte! Varför Felix, vad gjorde jag för fel?" Skrek jag åt honom. Tårarna sprutade, jag kunde inte hålla inne den längre, det gjorde för ont. Jag kunde se några tårar på Felix kinder, som han snabbt torkade bort.

"Hennes kompisgäng står på sidan, dom puttade mig på henne och hon tog tag i mig och kysste mig! Jag skulle för fan aldrig göra så mot dig Sanna! Lita på mig!?" Grät han. Inte lika mycket som jag men näst intill. Han brydde sig inte längre, han lät hans tårar rinna, som mina. Han reste sig upp ur soffan, med en hastig rörelse slog han till väggen bakom honom. Jag reste mig upp av ren rädsla. Han var arg, riktigt arg, på mig? Jag vet inte, men detta gjorde mig rädd, riktigt rädd.

"Felix, snälla gå." Jag försökte låta stabil på rösten, men det gick inte. Den lät rädd och ledsen, sårad. Han tittade upp på mig med en sårad och arg blick. Han nickade och släppte väggen.

"Jag älskar dig." Sa han tyst och gick. Dörren öppnade och stängdes med em smäll. FAN. Jag föll ner på knä, skakandes, skrikandes i gråt. Försiktigt kravlade jag mig fram till soffan där mobilen låg. Nån måste komma, tänkte jag. Nån måste komma.

Jag och killarna i the fooo har kommit varandra nära. Jag kanske kan ringa någon av dom? Precis när jag skulle ringa ogge ringde min egen telefon. Det var Oscar, eller 'enis' som det stod på displayen. Jag drog fingret över skärmen för att svara.

"Hallå." Svarade jag grötigt.

"Sanna? Vad händer?" Frågade Oscar oroligt. När jag hörde Oscars röst brast det, igen. Tårarna strömmade ut och jag fick inte fram ett ord.

"Sanna, ta det lugnt. Vad har hänt? Felix är lika upprörd som dig.." Nästan skrek han i telefonen för att överrösta min gråt antar jag.

"Kom hit, snälla, kom." Fick jag fram mellan hulkningarna.

"Va? Jag kommer." Svarade han och samtalet bröts. Jag tog bort telefonen från örat och la mig ner på golvet. Det kändes som om jag skulle dö, jag var tom, kroppen värkte. Den skrek, den skrek efter Felix. Bara tanken på Felix fick mig att skrika. Skrika av rädsla för vad som kommer hända, skrika av smärta, smärta av ett brustet hjärta.

Dörren öppnades och Oscar kom inspringandes i vardagsrummet.

"Sanna! Vad fan?" Skrek Oscar och sprang fram till mig. Han såg mobilen jag höll i handen, han såg bilden som var framme, på Felix och den andra tjejen. Han tog den ifrån mig och kastade den på soffan. Med en duns satte han sig bredvid mig och drog upp mig i hans famn. Lugnt smekte han mig över kinden och håret. Jag kände mig lugnare, bättre. Efter en lång stund utan prat i hans famn reste jag mig upp, eller, iallafall till skräddarställning. Oscar tittade på mig med orolig blick, jag såg säkert ut som en trafikolycka men jag orkade inte bry mig. Jag tittade på honom och försökte klämma fram ett leende.

"Ja, jag låg ju inte med honom iallafall." Sa jag och Oscar skrattade till. Hans skratt fick mig att börja skratta jag med.

"Men Sanna, gav du honom en chans att förklara?" Frågade han sedan allvarligare.

"Han sa något om någon knuff.. Men vad fan ska jag tro?" Sa jag sårat.

"Det är sant. Det där med knuffen alltså, jag var där. Jag fattar om du inte tror på det, men det måste du förr eller senare." Förklarade han.

Jag tittade förvirrat på Oscar. Var det Felix sa sant? Eller? Ljuger dom för mig? Ljuger Oscar för mig för att må bättre?

"Felix är förstörd Sanna! Helt jävla förstörd. Han skulle aldrig göra så mot dig, han är inte så." Sa Oscar, jag vet fortfarande inte vad jag ska tro. Egentligen så vet jag ju att Felix aldrig skulle göra så, men vad ska man tro när man får det uppkört i ansiktet?

--

Dum dum..

Drama, drama, drama.. Hur vill ni att det ska fortsätta? Sams eller inte sams?

Jag ville få in lite dramatik i novellen och det fick jag nu så vad tycker ni? Bra eller dåligt? Komigen nu, skriv!