Felix and I - The Fooo!

Del 17

- Felix perspektiv -

Fan, fan, fan.. Varför hände det, varför i helvete?! Jag ska inte ge upp, Sanna är den enda och kommer alltid vara den enda. Hon får inte lämna mig. Tanken på att vara utan henne får mig att gråta. Jag har legat i sängen i två dagar. Jag har försökt ringa och smsa Sanna utan framgång. Betyder detta att det är slut? Nej, det få inte vara slut, jag måste vara med henne, NU.

Jag reste mig upp ur sängen, det snurrade till i skallen och synen var suddig av all gråt. Ögonen svullna och rödgråtna, men jag bryr mig inte. Sakta ställde jag mig upp för att inte ramla pga att jag var så yr. Försiktigt öppnade jag dörren till mitt rum och gick ut i vardagsrummet. Där satt mamma och hennes nya snubbe.

"Hej älskling! Hur mår du? Vill du ha mat, vad som helst!" Eftersom jag ätit dåligt nu dom här två dagarna och mamma har varit orolig kom frågorna som en flodvåg. Jag sträckte enbart upp handen som ett "svar" och gick vidare ner för trappan ut i hallen. Jag stoppade in ett mint tuggummi och drog på mig mina Vans innan jag smet ut genom ytterdörren. Klockan var halv åtta på kvällen, jag styrde mina steg mot bussen som skulle ta mig till Sanna.

**************************

Jag gick av bussen, nu var det bara fem minuters promenad till henne. Jag kan ärligt säga att jag inte varit så här nervös på väldigt länge, inte ens på konserterna. Men nu går jag här, minuter från att kanske förlora hon jag lever för.

Jag svänger in på grusgången till hennes hus, då jag även ser att bilen är borta. Förhoppningsvis är hon hemma, men hennes mamma verkar inte vara hemma. Nu står jag framför hennes ytterdörr, försiktigt trycker jag på knappen till ringklockan. Den ger ifrån sig ett vagt pling. Ingenting händer, så jag trycker igen. Denna gång hör jag någon som går i trappan, jag ser även en skugga genom fönstret på sidan av dörren. Handtaget tryck sakta ner och dörren öppnas. En rödgråten, vacker, änglalik tjej står där med ruffsigt, rött hår, utan smink, endast iklädd i min stora hoodie. Sanna släpper handtaget och lutar sig mot dörrkarmen utan att möta min blick.

"Sanna.." Sa jag med ynklig röst. Jag ville egentligen bara dra in henne i min famn och aldrig släppa, jag ville känna hennes lukt, känna hennes kropp mot min.

"Fan.." Jag sänkte huvudet, tårarna gjorde min syn suddig, när de trängde sig ut lät jag dom rinna.

Hon tittade på mig utan något som helst ansiktsuttryck. Hon bara tittade, men gick snart bort från dörren, jag hoppades att det var för att jag fick komma in, för jag tog ett kliv in. Hon gick sakta upp för trappan, jag tog av mig skorna och smet efter, och fortsatte in på hennes rum. Hon satt ihop kurat på hennes säng med ryggen mot väggen och ansiktet nergrävt i händerna. Tro mig, det gör så jävla ont att se henne så här. Jag ville inte såra henne, det bara hände och någon fick det på bild.

"Sanna, jag vet.. Jag är en idiot, jag vet inte om du nånsin kommer förlå.." Började jag, men blev avbruten.

"Felix, jag är 16 år, detta borde jag inte sitta och gråta över. Jag har hela livet på mig att hitta den rätta, detta är egentligen bara töntigt. Men du är verkligen den enda jag kan tänka mig, livet ut! Fattar du inte hu mycket jag älskar dig!? Det gör fan så jävla ont. Jag tror heller inte på att någon puttade dig, förfan, jag vet inte vad jag ska tro." Grät hon med hennes sårade blick, rätt i min då tårarna rann, oupphörligt. Det brände bakom ögonen, jag försökte hålla allt inne, men det gick inte, det gick bara inte.

Jag tog några kliv in i hennes rum och satte mig på huk framför henne, nedanför sängen, med armbågarna på sängen och huvudet vilandes i händerna. Hennes snyftningar blev bara värre och hon skakade häftigt. Fan, vad har jag gjort..