The Gangleader's Baby

Vi behöver prata

1 November
5 månader senare

Jag och Alexandra går ut från skolans stora portar, vi börjar gå mot busshållplatsen när jag hör någon skrika:
-Junia!
Jag vänder min blick mot parkeringen och ser Ethan som står där med sin silvriga BMW i8. Jag ler och styr mina steg mot honom med Alexandra hack i häl.
-Hej vad gör du här? Jobbar inte du? Frågar jag och kramar om Ethan hårt.
-Joooo...säger han utdraget. Jag kollar konstigt på honom.
-Kan du följa med hem? Vi behöver prata, säger han lugnt.
-Kan Alexandra följa med? Frågar jag. Han funderar en stund.
-Visst, svarar han tillslut. Jag och Alexandra ler mor varandra och sätter oss i bak. Och det är inte förens vi har stängt dörrarna som vi märker att en kille sitter i fram, bredvid Ethan. Jag kollar med en konstig blick på Alexandra, men vänder tillbaka min blick till framsätet när jag hör Ethan sätter sig vid ratten. Jag försöker möta hans blick, men han undviker den. Vad fan är det som händer?
Efter en väldigt lång resa hem, eller den kändes lång, så är vi äntligen framme.
-Kom Alexa, vi går upp, säger jag och ler till Alexandra. Hon ler tillbaka och nickar. Men precis när vi kommer in i huset blir vi stoppade av Alex.
-Junia vi måste prata, säger han lika allvarligt som Ethan gjorde innan. Jag kollar undrande på honom men följer efter honom in till vårat TV-rum. Jag tappar nästan andan när jag ser ett helt gäng med 4 killar i soffan. Jag vänder mig om när jag hör ytterdörren slå igen, och Ethan kommer in med en kille till? Det var han som satt i bilen på vägen hit. Vad i helvete är det här? Jag måste se ut som ett frågetecken. Jag vänder tillbaka min blick Till soffan och märker att alla är inte främmande killar.
-Zack? Säger jag förvånat.
-Hej, svarar han tyst. Jag vänder min blick åt vänster om honom.
-Jack? Han nickar åt mig som hälsning. Jack och Taylor var väldigt nära vänner, så när jag och Taylor var ihop så var Jack ganska så ofta med oss, men de slutade att umgås när Taylor var otrogen mot mig. Jag vänder min förvånade blick mot Alexandra. Det går ett tag och vi står i en stel tystnad. Tillslut suckar jag
-Kan ni snälla berätta vad fan det är som händer! Utbrister jag.
-Junia kan vi få prata med dig i enrum? Frågar Ethan tyst.
-Okej, svarar jag. Vi går in i köket och direkt när Alex och Ethan vänder sig mot mig så kan jag inte hålla tyst längre.
- Okej snälla berätta vad fan det är som händer? Varför är det en massa killar i vårat hus? Och varför beter ni er så konstigt?! Säger jag i ett andetag. De kollar på varandra innan Ethan svarar:
- Vi måste flytta
-Va?
-De killarna som sitter där ute är med i "The twentyfour", jag spärrar upp ögonen, det är en av de farligaste gänget i Sverige.
-Och det är vi med, fortsätter Alex.
-Va?!
-Ja och grejen är att vi måste flytta ihop med hela gänget för ett annat gäng...
- The Black stars, avbryter Ethan Alex.
- vill förstöra för vårat gäng, fortsätter Alex.
- Och eftersom att du är våran syster så kommer de att sikta in sig på dig, för att sen kunna förstöra för oss två, förklarar Ethan.
- Så ni menar att ni är med i ett kriminellt gäng och för att vi ska vara säkra från ett annat kriminellt gäng måste vi flytta ihop med de killarna? Säger jag och pekar ut mot TV-rummet.
-Ja precis
-Ni är fan helt dumma i huvudet båda två, klart som fan att jag inte vill bo ihop med en massa kriminella idioter, säger jag högt och vänder mig om för att gå ut till Alexandra, som har satt sig på golvet och kollar konstigt på mig.
- Junia? Hör jag en bekant röst säga bakom mig. Jag stannar och suckar.
-Tycker du att jag är en idiot? Frågar han tyst. Jag vänder mig snabbt om. Jag kollar in i de fina blåa ögonen, innan jag snabbt tar upp min hand och slår honom hårt på hans rosa kind.
- Ja Zack, just nu tycker jag att du är den största idioten av alla här! Säger jag argt. Han tar upp sin hand och lägger den på sin kind och kollar med en sorgsen blick på mig.
- Junia, hör jag Ethan säga. Jag vänder mig snabbt om och pekar med ett argt finger mot honom.
-Du håller käften, du ska fan inte säga nått, fräser jag argt.
-Kom Alexa vi går, säger jag och styr mina steg till trappen.
-Men Junia, säger Alexandra.
-Vad?! säger jag högt och vänder mig snabbt om.
-de gör det för din skull, säger hon lugnt.
-Va fan inte du med nu, säger jag sorgset.
- Jag har faktiskt varit med på den här idén rätt så länge, säger hon tyst och pillar med sina fingrar.
-VA! Känner du alla de här? Säger och pekar på alla killar.
- Nej bara Zack, Ethan, Alex och Jack, svarar hon.
-Hur länge har du vetat? Frågar jag tyst. Men hon svarar mig inte.
-Hur länge har du vetat om det här!! Säger jag högt.
-Ehm i ungefär 1 månad, säger hon snabbt.
-1 månad?!
- Ja. Jag kollar mållöst på alla i rummet. Jag vänder mig om och börjar gå mot trappen men blir stoppad av att någon tar tag i min arm. Jag rycker åt mig min arm.
-Låt mig få tänka en stund.
Jag styr mina steg upp för trappen och mot mitt rum. Jag öppnar snabbt dörren och nästan slänger mig ner på sängen.
Vad fan är det som händer?
Jag vet inte hur länge jag ligger själv i mitt rum, kanske 5 minuter kanske 1 timme, men efter ett tag så reser jag mig upp och går ut till trappan.
-Zack! Ropar jag.
-Aa
-Kan du komma upp? Jag hör hur han reser sig från soffan och steg som kommer närmare mig. Jag vänder mig om och går in i mitt rum och sätter mig på sängkanten. Zack sticker försiktigt in huvudet igenom dörren för att sen öppna den på vid gavel och kliva in i rummet.
-Hej, säger han tyst.
-Hej. Jag klappar på platsen bredvid mig. Han går med långsamma steg fram till mig för att sen sätta sig ner bredvid mig. Jag öppnar munnen flera gånger men inget ljud kommer ut. Det är först efter ett par minuter som jag faktiskt vågar fråga
-Varför?
-Va?
- Varför har du valt att gå från att vara den snälla och omtänksamma Zack till en kriminell idiot? Frågar jag irriterat. Han kollar lite sårat på mig men svarar.
-Efter att mamma drog, han vänder ner blicken i knät, så började pappa att dricka och du vet att vi fick väldigt svårt med ekonomin, så jag försökte att söka efter ett jobb men hittade inte nått, så för ungefär ett halv år sen berättade Alex om detta gänget och att man får väldigt bra med pengar, så jag valde att vara med, han tar en paus, jag vet att det var ganska så idiotiskt men jag var tvungen att göra nått, för pappas skull, nu rinner det tårar ner från hans kinder. Jag lutar mig fram för att ge honom en kram.
- Jag förstår dig, viskar jag i hans öra. Han drar sig ur kramen och kollar på mig.
- är du arg? Frågar han. Jag skakar på huvudet
-nej mest chockad, ska vi gå ner till dom andra? Frågar jag.
- Nej jag vill mysa, säger han och drar ner mig i sängen med armarna runt min midja. Jag skrattar och kramar om honom runt halsen.