The Gangleader's Baby

Jag ska döda den där bögen

Jag, Ethan och Alex sitter i deras rum och försöker att lugna ner Alex så att han ska kunna förklara för oss vad som har hänt. Efter ett tag så lugnar han ner sig och kan äntligen prata. 

-D-da-aniel o-och ja-jag har gj-gjo-gjort sl-slut, säger han hackigt. Jag och Ethan kollar chokat på honom innan vi båda kramar om honom.

-Men, va? Varför? Frågar Ethan efter ett tag. Alex tar ett djupt andetag innan han berättar.

Flashback, Alex perspektiv:

Jag går på trottoaren som leder mig hem till Daniel. Jag fattar inte varför han har en lägenhet när han ändå har ett rum där vi bor. När Daniel ringde så lät han väldigt allvarlig och jag var snabb med att börja gå till honom. Han har inte varit hemma och sovit hos oss på typ en vecka. Men när han ringde så sa han något jag inte hade tänkt mig. "Alex jag måste prata med dig, kom fort till min lägenhet". Och nu går jag här med pulsen hög och skakiga händer. Vad var det som kunde vara så viktigt? Han kommer väll inte göra slut? Nej varför skulle han det vi älskar ju varandra. Jag skakar på huvudet och öppnar den tunga porten. Jag joggar upp för de två trapporna och knackar på dörren. Efter inte alls så lång tid så står Daniel i rufsigt hår och ett par mjukisbyxor framför mig. Jag ler och tänkte precis krama honom när jag ser en annan kille som inte har på sig mer kläder än vad Daniel har och hans hår är minst lika ruffsigt det med. Jag känner en stor klump växa i halsen och jag kollar förvirrat på Daniel.

-Jag är ledsen Alex men vi kan inte fortsätta längre, säger han med en medlidsam blick. Jag kollar med en förrvirad blick på honom och skakar på huvudet.

-Vad menar du?

-Jag älskar inte dig, han vänder sin blick bakåt och kollar på den andra killen, jag älskar Linus, fortsätter han. Jag känner hur det börjar bränna bakom ögonlocken men fan heller att jag kommer börja gråta nu.  Jag kollar på de med en arg blick.

-Du är falsk

-Alex.... jag avbryter honom.

-Hör du det? skriker jag, Du är så jävla falsk, och det visste alla om, men jag ville inte lyssna och vet du varför? Jo för jag var så jävla kär, och jag önskar så att jag hade lyssnat på alla andra, det sista viskar jag ut.

-Kärleken är blind som de brukar säga, säger Daniel tyst och kollar ner i marken.

-Fyfan för dig ditt jävla äckel, svarar jag han kollar upp och försöker krama om mig.

-Rör mig inte ditt jävla svin, tror du på riktigt att jag skulle vilja fortsätta vara vän med en sån äcklig människa som du, jag sätter mina händer mot honom och puttar till honom så hårt jag kan. Han faller ner hårt på golvet och jag ser hur han ögon börjar tåras men jag kan inte bry mig mindre. Fan vad arg jag är och då jävlar.
Äcklet Linus som står bakom honom är snabbt framme vid Daniel i lägger sin hand om han vänstra axel.

-Du är en hemsk människa och jag vill aldrig mer se ditt fula och falska tryne igen, säger jag innan jag rusar ner för trappan. När jag kommer ut ur höghuset så börjar tårarna att forsa ner. Jag fumlar upp min mobil ur min ficka och ringer till Ethan.

Flashback slut.

Jag sitter med knutna nävar och kollar på Junia och Ethan.

-Fan jag ska döda den där bögen, no offense brorsan, säger Ethan. Jag bara skrattar åt hans kommentar och drar min hand under mina ögon. 

-Faan jag vill bara glömma allt just nu, säger jag och slänger mig ner på ryggen.

-Jag tror jag vet vad du behöver. Jag kollar nyfiket upp på min tvillingbror. Jag sätter mig upp igen.