The Gangleader's Baby

JAG HATAR DIG!

Helgen är slut och det är måndag. Om jag ska vara helt ärlig är jag livrädd för att gå till skolan. Jag rädd för att möta sanningen, möta honom, möta Taylor. På tal om Taylor så har fanskapet inte ringt mig en ända gång eller ens försökt att få tag i mig, han har endast skickat ett sms:

"Förlåt"

Det var det ända han skrev det puckot, såklart så svarade jag honom inte. Det klart att jag fortfarande är ledsen men det har börjat att gå över till ilska. Nu vet jag att jag inte hade gjort nått fel bara att han är dum i huvudet.
Jag reser mig upp från sängen, går in på toaletten, gör mina behov innan jag tar på mig mina kläder. Jag går till mitt sminkbord, och suckar när jag ser mig själv i spegeln. Mina ögon är rödsprängda efter allt jag har gråtit under helgen och jag har stora ringar under mina ögon eftersom jag inte har fått någon sömn. Det är bara att sätta igång och spackla på med massor av smink. Efter 30 minuter kunde jag inte få det bättre.

Jag går ner för trappan och in i köket där Ethan och Alex sitter och äter.

-God morgon, mumlar jag tyst. Båda två tittar upp och ler varsitt varmt leende.

-Hur mår du? frågar Alex.

-Bättre men fortfarande skit, svarar jag honom. Ethan reser sig upp, kommer fram och kramar om mig.

-Han ska få känna att han lever, det lovar jag, viskar han ömt i mitt öra. Jag ler och kramar om Alex med när han kommer fram och kramar oss så det blir en gruppkram. De är de bästa bröderna i hela världen.

Nu står jag här framför helvetet. Jag stänger ögonen och tar ett djupt andetag.

-Du klarar det, säger min bästa vän Selma och lägger en hand på min högra axel. Jag vrider huvudet åt höger och ler ett svagt leende till henne.

-Jag finns här hela tiden, säger hon mjukt. Jag och Selma har varit bästa vänner sen vi gick på lågstadiet, hon har alltid funnits där för mig. Det finns ingen bättre person än henne.

Jag vänder tillbaka min blick mot skolan och tar ett sista djupt andetag innan jag börjar röra mig mot byggnaden. Jag öppnar dörren med höjt huvud och känner hur alla , och då menar jag ALLA, stirrar på mig. Jag går mot mitt skåp för att hämta mina svenska grejer. Jag känner blickar i ryggen och jag kan höra alla viska saker som:

"Vi alla visste att det bara var ett spel" "stackars henne, hennes föräldrar bryr sig inte om henne och nu har Taylor varit otrogen" "Jag fattar inte hur han kunde göra så"

-MEN VAD FAN ÄR ALLAS PROBLEM! hör jag Alexandra skrika bakom oss. Jag vänder mig om och ler mot henne.

-Heeeej Gööörls, säger hon och kramar om mig och Selma.

-Heeej, svarar vi henne.

-Har ni sett honom än? frågar Alexandra.

-Nej, svarar jag henne.

-Nej, men jag såg hans moppe stå där ute, säger Selma och pekar dit alla brukar ställa sina mopeder. Jag suckar.

-Vi måste till svenskan nu Selma, säger jag efter jag har kollat på min klocka i mobilen. Hon nickar och tar tag i min hand och drar med mig till klassrummet.

1 och en halv timme med svenska är rena rama tortyren. Jag och Selma går till våra skåp för att lämna våra saker.

-Vi har en halvtimmes rast, solen skiner vill du följa med ut? frågar Selma.

-Mm, svarar jag, kollar ner i marken och biter mig löst i läppen.

-Du, jag vet att det är jobbigt, men du är en stark person du klarar det här, säger Selma och lägger en tröstande hand på min axel. Jag kollar upp mot henne. Hon ler ett uppmuntrande leende och jag ler svagt tillbaka. Selma vänder sin vänster sida och sätter sin hand i midjan för att jag ska kunna kroka i min arm i hennes så vi går i armkrok. Jag skrattar till och tar och slingrar in min arm i hennes. Vi går med glada steg ut mot det skinande, vackra vädret med två stora leenden på våra läppar. Men så fort vi kommer ut försvinner solen och vädret blir grått och trist, eller det känns så i alla fall. Våra leenden försvinner snabbt när vi ser honom, när vi ser Taylor. Han och några killar står en bit bort och snackar. Jag lovar ifall blickar kunde döda skulle Taylor just nu ligga likblek på marken helt livlös, den blicken han får av Selma är verkligen farlig. Jävlar.

-Jag måste gå och prata med honom, mumlar jag och håller min blick på Taylors muskulösa rygg.

-Är du säker? frågar Selma oroligt, jag kollar på henne och nickar bestämt. Jag börjar gå mot killarna. När jag endast är några få meter ifrån de, så vänder alla killar sina blickar mot mig, förutom Taylor eftersom han har ryggen mot mig, men när han märker att ingen lyssnar på vad han säger och har sitt fokus på något annat bakom honom, vänder han sig om och kollar rakt in i mina ögon.

-Hej Babe, flinar han åt mig.

-Du kallar mig fan inte för babe ditt jävla äckel, fräser jag och går fram den sista biten till honom.

-Men vad är det med dig nu då, har du lingonvecka? frågar han och skrattar, han lyfter sin hand för att stryka min kind.

-Du rör mig inte, väser jag ut och puttar snabbt undan hans hand. Hans leende försvinner och han kollar oroligt på mig.

-Älskling vad är det som har hänt? frågar han och tar ett steg närmare mig.

-Vad som har hänt? JA DU TAYLOR KEITH JAG SKA BERÄTTA VAD FAN DET ÄR SOM HAR HÄNT! skriker jag, min ilska som jag har hållit inne har nu runnit över kanten. Hela skolgården är tyst och alla kollar på oss det är till och med folk inomhus som har gått ut för att se vad som händer.

-DU HAR FUCKING VARIT OTROGEN DITT JÄVLA SVIN OCH INTE NOG MED DET, DET VAR PÅ VÅRAN HALVÅRSDAG IHOP DIN FUCKING IDIOT! skrek jag och nu har det börjat rinna tårar ner för mina kinder.

-J-Junia ja-ag kan förklara, säger han skakigt.

-JA FÖRKLARA, FÖRKLARA FÖR MIG OCH ALLA ANDRA HÄR VARFÖR DU KNULLADE EN ANNAN TJEJ! skriker jag och drar med handen mot alla.

-J-jag var full, mumlar han och tittar ner i marken.

-FULL!? skriker jag ut. HUR FAN KAN DU SKYLLA PÅ EN SÅN JÄVLA SAK, JAG HAR VARIT FULL MÅNGA GÅNGER NÄR VI VAR IHOP MEN INTE FAN LÅG JAG MED NÅGON ANNAN! fortsatte jag. Taylor tittar skamset ner i marken och börjar gräva lite med foten i gräset.

-JAG HOPPAS DU SKÄMS JÄVLA ÄCKLIGA MÄNNSIKA, JAG ÄLSKADE DIG och jag trodde att du älskade mig, det sista mumlar jag fram.

-Men Junia det gör jag, säger Taylot snabbt och går fram några steg mot mig, jag backar snabbt ifrån honom.

-DET MÄRKTE JAG INTE I FREDAGS, DU SPRANG INTE EFTER MIG NÄR JAG GRÄT EFTER ATT JAG SÄTT DIG MED NÅGON ANNAN, OCH DU HAR INTE FÖRSÖKT ATT PRATA MED MIG, ETT, ETT ÄNDA JÄVLA SMS HAR JAG FÅTT OCH DET VAR ETT JÄVLA FÖRLÅT! skriker jag och kollar med en bitchblick på honom.

-Jag trodde det skulle hjälpa och så hade jag tänkt att prata med dig idag, mumlar han tyst.

-ÄR DU SÅ JÄVLA DUM ATT DU TROR ATT DET HJÄLPER!?han kan ju inte vara frisk.

Han biter sig i läppen och jag kan se att hans ögon börjar vattnas.

-Du är helt jävla otrolig, suckar jag fram.

-VI TVÅ ÄR ÖVER, HÖR DU DET? DET ÄR SLUT, JAG VILL ALDRIG MER SE DIG! skriker jag med tårar rinnande ner för min kinder, jag vänder mig om för att gå, men Taylor tar tag i min arm. Jag vänder mig argt om för att se hans tårar rinna snabbt ner för han rosa, mjuka kinder.

-Men jag älskar dig Junia, viskar han desperat och kollar bedjande in i mina ögon.

-Och vet du vad? frågar jag honom lågt och snyftar till, han skakar hoppfullt på huvudet.

-JAG HATAR DIG! skriker jag, tar mig ur hans grepp och går där ifrån, med tårar rinnande ner för kinderna, och allas brännande blick i ryggen.