The Gangleader's Baby

VAD FAN GÖR NI?!

Det har gått ungefär 6 timmar sen jag tappade bort de andra och jag börjar att bli trött och vill åka hem.

Jag börjar gå runt för att hitta någon av de andra, jag är inte så full, jag har bara tagit typ två glas så jag känner mig ganska så normal. Tillslut hittar jag Alexandra som sitter i någon killes knä och hånglar. Jag börjar gå fram till de.

-ALEXANDRA! skriker jag för att överrösta musiken när jag kommer fram. Hon slutar med att ha sin tunga halvt nertryckt i killens hals och vänder sig mot mig.

-JA! svarar hon.

-KAN DU HJÄLPA MIG ATT HITTA TAYLOR OCH ZACK?! fortsätter jag att skrika.

-OKEJ! svarar hon, ger killen en sista kyss och reser sig för att börja hjälpa mig att leta. Jag ler roat åt henne. Hon verkar inte heller vara så full, jag som trodde att jag skulle vara tvungen att bära hem henne. Vi börjar leta efter killarna, men hittar de inte på undervåningen eller ute i trädgården.

-VART KAN DE VA?! skriker jag till Alexandra.

-JAG VET INTE, DE KANSKE ÄR PÅ ÖVERVÅNINGEN! skriker hon tillbaka. Jag nickar och styr mina steg mot trappan. Ju längre upp vi går desto svagare blir musiken, nu kan man prata normalt istället för att skrika halsen av sig. När vi kommer upp så delar sig vägen i två gångar.

-Vi börjar där, säger jag och pekar med handen åt vänster. Alexandra nickar och följer efter mig.

När vi har en dörr kvar har vi fortfarande inte hittat någon av killarna, jag tar tag i handtaget på den sista dörren och hoppas att nån utav de är där inne. Jag trycker ner handtaget och trycker upp dörren. Direkt när dörren är öppen faller min haka till golvet och tårar börjar rinna ner för mina varm rosiga kinder. Inne i rummet ligger Taylor i en stor dubbelsäng men inte själv för under honom ligger en naken tjej och stönar, det gör de båda två. Jag hör hur Alexandra flämtar till bakom mig.

-VAD FAN GÖR NI?! skriker hon förbannat. Båda två tystnar och blir helt stela. Taylor ser panikslaget in i mina ögon, jag skakar besviket på huvudet och rusar sedan ner för trappan, mina tårar bara sprutar. Hur fan kunde han? Jag hör Alexandra ropa mitt namn och hennes snabba steg ner för trappan. Men jag stannar inte jag måste ut, jag måste ut nu. När jag kommer till hallen puttar jag undan ett par som står och grovhånglar mot dörren.

-VAD I HELVETE! skriker killen argt på mig, men jag kan inte bry mig mindre, jag slänger upp dörren och kutar ner för den lilla stentrappan. Men hinner inte långt innan jag krockar in i något, eller någon rättare sagt.

-Junia? Vad har hänt? frågar Zack oroligt. Jag slänger mig in i hans famn.

-Ha-an v-va-ar, snyftar jag fram.

-Sch lugna dig, säger Zack och vaggar mig fram och tillbaka. Jag känner att någon kommer bakom mig och börjar stryka mig över håret. Alexandra.

-J-ja-ag vi-vill h-hä-r i-ifrån, snyftar jag fram mot Zacks axel.

-Ska vi hem till dig? frågar Zack lugnt. Jag skakar snabbt på huvudet, jag vill inte åka hem och berätta för Ethan och Alex att de hade rätt från början, då brister jag ut i stor gråt igen.

Då kramar Zack om mig ännu hårdare och pussar mig på huvudet.

-Vi kan åka hem till mig, mamma och pappa är inte hemma, vill du det? frågar han sen efter en stund. Jag snyftar till och nickar. Jag drar mig försiktigt ur hans famn. Han kollar mig i ögonen och stryker mig över min blöta kind, och ler ett varmt leende.

-M-men kan A-al-lex-an-ndr-ra fö-ölj-a-a m-med? frågar jag med en hackande röst.

-Ja det klart hon får, säger Zack och pussar mig på pannan. Jag nickar och börjar gå mot hans moped, jag vill bara så fort som möjligt komma härifrån.