Eldermästaren - Häxmästarens Arv Del 4 🇸🇪

Kap.1 I skog och mörker

De kala träden fick vinden att vina i sin framfart och grenarna slog mot varandra. Inte ett löv fanns kvar och de som fanns på marken prasslade lätt i vinden när de virvlade fram i små sjok. De flesta löv hade blivit en blöt matta på den stora gräsmattan och avbrutna grenar som knäckts i vinden låg spridda bland dungar av syrenbuskar. Även syrenerna var bara en bunt kala grenar i februarikylan. Amber satt på huk framför gravstenen vid en av syrendungarna och putsade lite tankfullt bort skräp från Blakes namn på stenen. Sedan bytte hon ut de vissna blommorna i vasen framför stenen mot de friska som hon hade med sig i famnen. Det var nu över ett halvår sedan han helt orättvist bränts inne i ett hus och allt på grund av henne. För att han ville rädda henne när hans härskarinna ville se henne död. Som straff för sin olydnad hade Zaria fått stugan att brinna och hindrat honom från att gå ut. Hon hade inte hindrat honom fysiskt. Som Zarias dödling hade han varit tvungen lyda hennes vilja, trots att hon befunnit sig en bit därifrån. Amber suckade djupt och strök undan en mörkröd hårslinga från ansiktet. Hon hade en varm jacka och en mössa, men det lite lockiga håret var för långt för att låta sig hindras av en mössa. Amber reste sig och gick mot skogen med de vissna blommorna i handen. Några moln drev fram på himlen, men fullmånen skulle inte ha några problem med att visa sig. Riktigt fullmåne var det inte förrän nästa natt, men som andra med varulvspåbrå påverkades hon både natten före och natten efter fullmånen lika mycket som själva fullmåne-natten. Om man nu kunde säga att hon hade varulvspåbrå. Hon hade mängder av påbrån och gener i sig som ingen riktigt räknat ut vad var för något än. Blake hade vetat att hon hade gener av vittra i sig, precis som han, men när hon äntligen funnit någon med liknande anlag som sig själv så hade han ryckts ifrån henne, precis som så många andra som hon brytt sig om. Att vara en häxmästare med mäktiga fiender var så deprimerande att hon undrade om hon någonsin skulle bli glad igen. Hon gick förbi det stora, gröna huset och styrde stegen mot staketet längst bak på gården. Hela gården omgavs av ett högt staket, vilket fungerade bra för deras småulv. Kael var vanligtvis en vanlig hund, men då hon blivit biten av en varulv blev hon en småulv när det var fullmåne. Sedan Amber och hennes fäder kommit tillbaka från branden som tagit Blake hade Kael fått bo hos hennes kusin, som även han var en varulv. Amber gick fram till grinden som hennes ena far, Amadeus byggt åt henne. Det var lättare med en grind än att klämma sig igenom staketet när hon skulle ut i skogen på andra sidan och nu när James bodde i en stuga i skogen en bit ifrån dem gick hon ofta åt det hållet. Hon fick syn på Kaels vitglödande ögon inne i den täta granskogen och strax efter lösgjorde James sig ur skuggorna. ”Hej”, sa han och öppnade grinden för Kael. ”Hej.” Hon steg åt sidan för att släppa in dem. Kael tillbringade sina varulvsnätter i deras trädgård där det fanns ett staket som hindrade henne från att försvinna för långt. ”Ska du ut i skogen?” undrade James. Amber nickade. ”Du kan följa med oss om du vill”, försökte han. Han hängde med sin flock under de nätter då de förvandlades. Amber hade följt med dem tidigare på deras varulvsnätter. De fyra andra killarna i flocken var gamla skolkamrater och hon kände dem sedan förut, men hon skakade på huvudet åt James’ erbjudande. Hon såg på honom att han ville protestera när hon än en gång avböjde erbjudandet om umgänge, men han sa inget. ”Du vet att det bara är att komma hem till mig om du ändrar dig. De andra killarna kommer dit och när vi förvandlats så tänker vi bege oss till de norra skogarna”, försökte han istället och följde henne ut genom grinden igen. Kael såg lite besviket på dem när de lämnade henne i trädgården och gick in i skogen. Amber nickade bara. Ända sedan Blake gått bort hade hon varit lite av en enstöring, men hans död grävde så djupt i henne. Hon orkade inte umgås med andra och ville inte prata om det. Hon hade redan spöket efter sin bästis i huset och James hade från början varit hennes pojkvän, tills han bytt kropp med hennes kusin. En kusin som blivit dödad i den kropp som varit James’. Allt var Jack Coles fel. Hennes ärkefiende som hatade henne bara för att hon pålat den vampyr som varit hans livs kärlek. Men om nu Murcia varit honom så kär hade han väl kunnat hålla henne borta från häxmästare som Amber och hennes fäder. Amber tyckte att det började räcka med hämnder nu och kände att hon var nära att ge upp helt. Vad var det för mening med att vara en häxmästare om man bara förlorade folk hela tiden? ”Var ska du hålla till i natt?” undrade James. Amber ryckte bara på axlarna och vek av från stigen. James stannade och såg efter henne, innan han med en djup suck fortsatte hemåt. Amber strövade planlöst genom den mörka skogen. Hon förvandlades inte till varulv som killarna, men hon fick något rastlöst i sig som behövde skogen för att lugna sig. I skogen kunde hon skaka av sig allt det rastlösa genom att ströva runt och ibland även springa långa sträckor. Nu när hon visste vart killarna skulle tänkte hon söka sig till den sydvästra skogen för att undvika dem. Hon slängde iväg de torra blommorna innan hon ökade stegen till en rask takt som hon kände sig bekväm med. Med händerna i fickorna gick hon allt djupare in i skogen. Vartefter solen släppte sitt grepp om världen runt henne blev det allt mörkare. Snart tog hon fram berlocken som varit hennes mors. Carolyn hade tillhört den mörka släkt som hette Chaembers. Amber hade alltid trott att hennes mor varit lika ond som resten av sin släkt, men det hade visat sig att Carolyn skaffat barn med Denzil i smyg innan hon tvingats att gifta sig med Bruce – den som alla trodde att var Ambers biologiska far. Allt för att lura sin mor och bryta sig loss från Chaembers’ ondska. Carolyn hade sedan mött sitt öde när Amadeus kommit för att avsluta släktens utövande av svart magi, ovetande om att Carolyn inte längre ville vara en del i den. Berlocken var nu i alla fall Ambers enda minne av den mor hon aldrig träffat. Det var ingen vanlig berlock. Carolyn hade fått den av sin älskare, Julian Clavier och den innehöll vägljus. Ingen visste vad vägljus egentligen var, men de var ovanliga och högt skattade. Amber öppnade berlocken och de små ljusen svävade ut i mörkret runtom henne. Likt eldflugor, eller små svävande stjärnor lyste de upp hennes omgivning och spred sig så att de lyste upp allt på bästa sätt. Några höll sig nära marken för att lysa upp hennes väg, några flög framför henne för att visa vad hon gick mot och de andra spred sig lite lagom så att hon såg sin omgivning. En egen stjärnhimmel att röra sig i. De kunde föra henne till platser eller söka upp personer åt henne om hon bad dem att visa vägen. Det var därifrån de fått sitt namn. Nu var hon inte på väg någonstans, så de fick lysa upp hennes väg vartefter hon gick.