Eldermästaren - Häxmästarens Arv Del 4 🇸🇪

Kap.12 Nattens mörkaste timmar

Amber var osäker på vad hon skulle göra. Å ena sidan ville hon sitta kvar i sitt hörn med Kael och bara slippa allt elände. Å andra sidan ville hon marschera ner till postlådan och rota fram Jacks lapp och bara få det överstökat. Denzil gick mycket fram och tillbaka medan han funderade på olika möjligheter. Han sa inte mycket, men det märktes att hela situationen var lika olustig för honom som den var för henne. Amber övervägde att gå ner till postlådan flera gånger, men kunde inte förmå sig att röra sig. Av det lilla hon hört från Denzils samtal med Sky och Emir verkade det som att de två bröderna skulle hålla sig på avstånd. Var och en stannade hemma hos sig och avvaktade. Det var inte mycket mer de kunde göra. De andra var rådvilla och försökte finna en lösning. Amber var rätt säker på vad hon skulle göra. Det svåra var att komma i rörelse och faktiskt göra det.

”Vill du sova hos mig i natt?” undrade Denzil. De var på väg upp till andra våningen för att gå och lägga sig. Amber nickade bara. Kael fick komma in och lägga sig i fotändan på dubbelsängen. Det var rätt skönt att ha hela familjen samlad i ett rum. Det hon hade kvar av sin familj i alla fall. Hon fick sova på Amadeus’ halva av sängen, vilket kändes lite vemodigt. Hans doft fanns i hela sängen och fick allt att kännas ännu mörkare. Det faktum att han var borta blev mer överhängande.

Följande morgon kändes det fortfarande obehagligt att släppa ut Kael i trädgården. Amber vågade sig på att gå och titta i postlådan, men där fanns inget att se. Gårdagens post låg blandad med dagens, så hon tog in hela högen och blev sedan sittande i soffan i vardagsrummet. Denzil var ner till källaren och pratade med Heather, men inte ens hon kunde göra något. Jacks skyddsbesvärjelser inkluderade hennes egenskaper, vilket gjorde det omöjligt för henne att hitta honom eller Amadeus. Heather kom inte och pratade med Amber, vilket nog berodde på att Heather kände att Amber ville vara ifred. Det enda Amber kunde göra var att fortsätta att vänta.

Amber slog upp ögonen och såg ut i mörkret en stund. Denzils andetag hördes vagt bredvid henne och Kael andades lika lugnt i fotändan. Hon hade ingen aning om vad klockan var, men det var nog fortfarande natt. Det kändes som att hon visste vad hon skulle göra, trots att hennes tankar inte hade bearbetat någon plan än. Mycket försiktigt slank hon ur sängen och smög ut ur rummet. Kael höjde lite på huvudet, men efter en bestämd handgest från Amber låg hon kvar. Bara Amber fått fast dörren efter sig gick hon till toaletten och satte sig en stund. Hon kände sig lite yrvaken, men samtidigt hängde ett tungt allvar över henne. När hon var klar på toaletten smög hon över till sitt rum och bytte om. Hon tog en tjock tröja då det säkert var kyligt ute. Det var försommar och nätterna kunde vara ganska så kalla fortfarande, även om det inte varit minusgrader på ett bra tag.

Med sin mammas medaljong om halsen följde hon grusgången ner till postlådan. Allt tycktes insvept i ett grått mörker, men det var inte så mycket dimma. Det var bara den mycket tidiga gryningen som fick allt att tyckas grått i solens frånfälle. Hon stängde grinden efter sig och gick beslutsamt fram till postlådan innan hon tog ett djupt andetag och öppnade locket för att titta ner i lådan. Den var helt tom, förutom ett enkelt, vikt papper som tycktes lysande vitt i den mörka lådan. Hjärtat slog hårdare och hon tog upp det enkla pappret. Det var inte många ord på det, men de gav ett tydligt budskap.

”Ingen mobil. Inget sällskap. Bara du. Kom och hitta mig.”

Amber såg på de få orden en stund, som för att memorera dem. Tidigare hade Jack varit mer långrandig och dessutom varit noga med att skriva under med sitt namn. Nu var det bara kort och konsist. Hon visste vad som gällde och hon visste vem det var ifrån. Han väntade på henne och de visste båda varför. Hon tog ett djupt andetag och vek långsamt ihop pappret igen. Sedan öppnade hon postlådan och lade tillbaka det. Det fick snart sällskap av hennes mobiltelefon, innan hon stängde locket igen. Denzil skulle hitta pappret och hennes telefon och han skulle veta precis vad som hade hänt. Hon kände för ett ögonblick sympati för honom då hon kunde föreställa sig hur det skulle kännas att bli ensam i en sådan situation. Både hon och Amadeus var borta och han skulle inte veta om han skulle få se någon av dem i livet igen. Sedan kom hennes kalla beslutsamhet tillbaka. Hon drog fram medaljongen och öppnade den. De små vägljusen sprack fram ur den och bildade en klunga runt henne. Hon stängde medaljongen igen och släppte ner den innanför kläderna, innan hon tog ett djupt andetag. Skulle hon be dem hitta Jack eller Amadeus? Det kanske inte gjorde någon skillnad. ”Ta mig till Jack Cole”, sa hon sedan. Några av vägljusen susade iväg och visade henne riktningen. De andra fördelade sig rumtom henne för att lysa upp hennes omgivning, precis som de brukade. Hon önskade att hon hade kunnat ta med ett av Amadeus’ träns med silverbett. Att rida dimhäst hade varit mer bekvämt, men hon hade inte vågat ta risken att väcka Denzil. Hon fick ta sig fram till fots och hoppas att det inte var allt för långt dit hon skulle.