Eldermästaren - Häxmästarens Arv Del 4 🇸🇪

Kap.7 Hemligheter

Amber stod längst till vänster i gläntan och gjorde sig beredd. Hjärtat slog redan hårt i bröstet på henne. ”Är du med?” undrade Emir från andra sidan gläntan. ”Så gott jag kan.” ”Då så. Tre... Två... Ett... Nu!” Amber började springa och sökte kontakt med träden så snart hon kunde. De lydde genast och bildade en trappa upp. Det hisnade i magen på henne när hon lämnade marken och bara hade grenar under fötterna. I början kändes det lite styltigt och kittlingarna i magen ville inte riktigt släppa, men snart insåg hon att det inte var som att springa på en liggande stege, då stegpinnarna satt där de satt. Träden lydde hennes minsta vilja och kunde till och med hjälpa henne att hålla balansen om det behövdes. Insikten gjorde henne modigare och hon ökade farten. Hon var frestad att se hur det gick för Emir, men vågade inte titta åt sidan. Hon fokuserade stenhårt på färdriktningen och höll kontroll över var rörelse träden framför henne gjorde. Plötsligt vaknade en instinkt i henne. Det var det närmaste hon kunde beskriva det. Hennes steg längdes och blev långsammare. Hon fick träden att langa henne som tidigare, men istället för att bli buren sprang hon med långa kliv från träd till träd. Var gren hon siktade in sig på mötte upp henne lite och skickade sedan över henne till nästa träd. Det behövdes färre grenar och krävde på så sätt mindre energi när var gren blev en språngbräda för henne. Innan hon visste ordet av dök den höga kullen upp framför henne. Amber saktade ner och lät sista trädet sänka ner henne till kullens topp. Emir hade tydligen halkat efter, så hon ställde sig med ett brett leende och väntade på honom. Han dök upp bara sekunder efter henne, men hon var i vilket fall som helst framme först. ”Helt otroligt”, flämtade han när han tog mark bredvid henne. ”Du räknade inte med att bli utklassad på första försöket, eller hur?” retades hon. ”Verkligen inte. Det är nog sant som Sky säger; du utvecklas inte långsamt och trögt som andra, utan tar långa språng när man minst anar det.” Amber såg forskande på honom. ”Vad mer säger Sky om mig?” undrade hon. Emir såg ut som att han sagt för mycket och såg bort över kullen. ”Där är den där blicken igen.” Han svarade inte, men höjde frågande på ögonbrynen mot henne. ”Ena stunden går det nästan att prata med dig, men så försvinner du bara. Duckar för samtalet och tittar bort. Jag får en känsla av att ni inte berättar allt för mig och du säger då absolut inte mer än nödvändigt... Ibland undrar jag om det var så klokt att gå med på träning hos er.” Emir såg lite sårad ut och såg bort mot skogen igen. ”Vad är det ni inte säger?” envisades hon. Det hade gnagt i henne länge. De diskuterade ofta hennes träning och hennes förmåga med henne, men det kändes som att det fanns något mer. Något som fanns med i alla de tysta blickar de utväxlade och hon var helt säker på att det fanns något de pratade om när inte hon var med. Till slut tog han ett djupt andetag och bröt den lite fientliga tystnaden. ”Det börjar bli sent. Vi borde nog gå tillbaka nu. Sky har säkert middagen färdig.” Amber fnös. ”Fint. Gärna för mig.” Med ett språng hade hon blivit upplockad av ett träd och susade tillbaka genom skogen snabbare än tidigare. Hon ville inte vänta på honom. Han kunde ta sig tillbaka själv så hon behövde inte oroa sig. Hon höll farten uppe tills hon steg ner på gräsmattan vid huset. Tröttheten kom ifatt henne, men det gick ganska lätt att rycka upp sig och promenera bort till huset. På altanen stannade hon. Vad skulle hon säga till Sky? Det första Sky skulle fråga var vart Emir tagit vägen och Amber var inte det minsta sugen på att prata om det. Hon suckade djupt och gick runt hörnet på huset. Med en suck lutade hon sig mot väggen. Hon hade inte lust att gå någon annan stans. En stund stod hon och betraktade skogen där kvällsdimman sakta steg och lade sig till ro någon meter över marken. Hon funderade lite över sina träningar och undrade om hon inte borde vara fullärd snart. Ärligt talat var det inte så lätt att träna hennes förmåga och det hade Sky själv sagt. Hennes vittra-anlag samspelade ibland med hennes förmåga och då var hon stark. Men ibland gick de två anlagen i otakt och då lyckades hon inte fullt så bra. Hon antog att det var hennes anlag som fått henne att kunna springa snabbt genom träden helt plötsligt. Hon utvecklades i alla fall inte som en vanlig häxmästare, utan mer slumpmässigt och oförutsägbart. Det innebar att det var oerhört svårt att träna en förmåga som inte alltid fungerade som man förväntade sig. Inte kunde de sitta och rulla tummarna tills hon plötsligt utvecklade sin förmåga och då försöka träna den innan den försvann igen heller. Hon lutade huvudet mot husväggen och suckade igen. Kanske Emir kommit hem nu? Hon undrade om han och Sky skulle rusa ut för att leta efter henne när de kommit fram till att hon inte var hemma. Förmodligen. Eller så skulle de inse att hon behövde lite utrymme och låta henne komma hem när hon själv ville det. Plötsligt hördes steg i gräset som kom runt hörnet på huset. Amber sneglade åt sidan och fick se Emir komma gående med händerna i fickorna. ”Letar du efter mig?” undrade hon. ”Nä... Jag såg att du gick hit...” Han lät dämpad och såg inte direkt på henne, utan lät blicken svepa via gräset och ut mot skogen. ”Tänker du berätta vad det är som ni håller för er själva hela tiden?” Emir suckade och skakade sedan på huvudet. ”Du ska nog få veta, men det måste vänta.” ”Varför?” ”För att det är helt oviktigt och har absolut ingenting med din träning att göra.” ”Varför måste det vänta om det är helt oviktigt?” Han suckade frustrerat. ”Tro mig. Det är bäst så.” ”Okej. Fint.” Hon lämnade sin plats vid väggen och de gick in till Sky som hade middagen klar. Sky undrade lite om hur träningen gått och Emir berättade om Ambers framsteg. Det hela kändes ganska positivt, men hon var ändå lite sur på Emir för hemligheterna. Känslan av att det fanns något som hon inte fick veta gnagde i henne, vilket resulterade i att hon hade svårt att somna. Hon låg vaken ganska länge innan hon bestämde sig för att gå ner till köket och ta en kopp te med lite honung. Det brukade ha en sövande effekt. Emir och Sky sov bakom stängda dörrar, så ingen märkte när hon smög ner till köket. Tekokaren var snabbt klar och snart satt hon med sin ångande kopp vid bordet. Hon suckade djupt och värmde händerna på den varma koppen medan ångan sakta ringlade sig upp från vattnet. Hon lät blicken vandra vidare till ådringarna i träet i matbordet när en idé plötsligt sipprade fram. Köksbordet var i trä, vilket betydde att hon kunde se dess minnen. Kanske Emir och Sky pratat om det som var så hemligt i köket? De borde ha sagt något om henne redan första natten då hon steg in i huset. Om inte annat kunde hon leta sig vidare i huset och läsa minnet i andra möbler, men hon bestämde sig för att testa matbordet först. Hon lade hela handen mot den släta bordsytan och slöt ögonen. Snabbt backade hon tillbaka förbi de senaste dagarna och kikade lite på alla de samtal som Emir och Sky hade haft ensamma i köket. Hon hejdade sig vid ett minne där de satt mittemot varandra vid köksön med varsin kaffekopp i händerna. Det hade inträffat för några veckor sedan, strax efter att hon flyttat in. Sky lade huvudet på sned och betraktade Emir som envist satt med blicken i bordet. ”Varför säger du inte något till henne?” Emir svarade inte. ”Du skulle ju kunna vara lite extra trevlig mot henne i alla fall. Som det är nu tror hon snart att du har något emot henne.” Emir suckade djupt. ”Du vet att jag tappar talförmågan om jag ser henne i ögonen för länge. Lite svårt att vara trevlig och pratsam om jag undviker ögonkontakt hela tiden. På träningarna går det ganska bra. Då är hon koncentrerad på sitt och det finns igen risk för ögonkontakt. Men det börjar bli tufft. Hon har bott här så länge nu att hon försöker prata om annat. Sådant som inte har med träningen att göra. Jag vet inte ens vad jag ska säga.” ”Vi kanske skulle säga som det är?” Emir skakade bestämt på huvudet. ”Nej. Du vet vad hon har varit med om. Hennes första kille bytte kropp med hennes kusin, hennes andra visade sig vara hennes värsta fiendes son som bara utnyttjade henne och den tredje killen hon fattade tycke för dog. Dessutom vill jag inte visa att jag börjat gilla henne när jag ändå vet att hon är ämnad för någon annan. Håller jag henne på avstånd så finns ingen risk att det uppstår varmare känslor som sedan ändå blir krossade när hon träffar sin själsfrände.” ”Du är inte rädd att hon ska tro att du tycker illa om henne då?” Emir suckade djupt. ”Hellre det än att vi börjar tycka om varandra för att sedan få en obekväm situation när hon får träffa honom. Du vet själv hur stark deras koppling är och han lär inte kunna förlåta mig om jag stöter på hans tjej.” ”Du tycker inte att vi ska berätta något för henne då?” undrade Sky. ”Hon behöver kunna koncentrera sig på sin träning och den uppgift som ligger framför oss. Att blanda in en massa ödessnack i det hela är att röra till saker i onödan. Det finns tid för sådant sen.” Sky nickade tankfullt. Det två bröderna satt tysta en stund innan Emir gick undan med sin kopp och sade att han skulle gå och lägga sig. Amber släppte köksbordets minne och satt med blicken på sin tekopp en stund. Hon lät den nya informationen smälta in och begrundade det hela. Det var inte riktigt vad hon väntat sig, men å andra sidan var hon inte säker på vad hon väntat sig heller. Emir gillade henne tydligen, men så visste han att det fanns någon där ute som var helt och hållet ämnad för henne. Vem sjutton var han då? Hennes själsfrände uppenbarligen, men mer än så visste hon inte. De hade säkert fått reda på att hon hade en själsfrände via sin synske syster. Frågan var bara vem han var.