Eldermästaren - Häxmästarens Arv Del 4 🇸🇪

Kap.11Dödsslaget

Mötet med Sky och Emir hade inte gett något alls och Amber kände sig bara deprimerad när hon kröp ner i sängen den kvällen. Hon hade velat be sina vägljus att visa vägen till Jack, men hon visste att det inte skulle gå. Om Jack inte ville bli hittad skulle inte ens vägljusen kunna finna honom. Han kunde hålla sig dold från allt och alla som försökte se eller hitta honom. Det kändes obehagligt att veta att han mycket väl kunde stryka runt i skuggorna runt huset precis i den stunden utan att de ens skulle få reda på det. Likt en mörk skugga under en båt ute på havet, sakta kretsande och väntande på att de skulle begå ett misstag.

Det var svårt att somna den kvällen, trots att det var ganska sent. Att ha Kael i fotändan kändes lite tryggare, även om Amber visste att inte ens Kael skulle vara en utmaning för Jack. Till och med Amadeus och Denzil skulle ha svårt att klara av honom, om de ens hade en chans att lyckas. Amber fick i alla fall några oroliga timmars sömn innan hon vaknade av det blivit för ljust ute för att hon skulle lyckas få någon mer sömn. Kael tassade ner till köket medan Amber gick via toaletten innan hon bytte om. På vägen ner för trappan undrade hon om hon vågade skicka ett meddelande till James och höra hur det gick. Hon var inte säker på vad det var för tidsskillnad mellan dem och Italien, men ett meddelande kunde han ju läsa när han hade möjlighet.

I köket stod Denzil och lagade frukost. Det verkade bli små, tjocka pankakor med lönnsirap. Hon kände sig plötsligt hungrig när hon kände doften. Kael smaskade i sin skål i ett hörn och verkade också ha fått någon hon gillade, vilket innebar att det var något ätbart. Kael var inte särskilt kräsen. ”God morgon. Sovit bra?” undrade Denzil. ”Inte direkt. Det är svårt att slappna av när man vet vad man har för fiender.” Denzil såg medlidsam ut, innan han lade upp en portion pankakor på en tallrik åt henne. Amadeus dök snart upp och tog för sig av både kaffe och pankakor. Än en gång lät hon sig bäddas in av den gemytliga stämningen i köket, men kunde inte skaka av sig känslan av att det inte skulle vara så länge till. Det var något i luften som hon inte kunde sätta fingret på. Någon sorts magkänsla som gnagde i bakgrunden, men hon kunde inte se att de skulle ha missat något. De var lika försiktiga som alltid och nu var det ju bara hon och hennes fäder i huset, om man inte räknade med Heather. Det kändes som att Chad, James och Heather var säkra, men något kändes mörkt och närvarande. Denzil och Amadeus verkade inte märka något, så hon fick hoppas att det bara var hon som inbillade sig.

Amber satt i soffan och försökte hänga med i en film som hon såg med Amadeus. De kände sig nog båda lite för rastlösa, men det fanns inte mycket annat att välja på. Till slut reste sig Amadeus. ”Jag går och kollar posten”, mumlade han och gick. Amber suckade djupt och försökte sätta sig mer bekvämt. Det var redan andra gången den dagen som Amadeus gick för att se om det kommit post. I brist på annat var det ju ändå något att göra. Amber hoppades nästan att det inte kommit någon post, så att hon kunde erbjuda sig att gå och titta nästa gång. Denzil satt och läste i en fåtölj i rummet bredvid och hon kunde vagt höra tickandet från klockan där inne. Otåligt trummade hon lite med fingrarna mot armstödet när det plötsligt ilade till i hela kroppen. Hon satt som fastfrusen för ett ögonblick innan hon reste sig och gick ut i hallen. Kvickt tog hon på sig skorna och gick ut. Ytterdörren lämnade hon öppen medan hon raskt gick ner mot postlådan. Det stack i hela kroppen och hon hoppades innerligt att hon bara inbillade sig. Nere vid grinden stannade hon blev stående. Amadeus syntes inte till någonstans. Hjärtat bultade så hårt att det susade i öronen och hon ville inte ta in vad hon trodde att hade hänt honom. Hon flackade runt med blicken och fick syn på Kael. Hennes livlösa kropp låg på sida i gräset en bit bort. Amber tog tag i grinden och darrade till. Inte Kael också. Hon fick inte vara död. Luften tycktes svår att få ner i lungorna. Den ville inte riktigt räcka till. Ångesten bubblade upp och hotade att kväva henne när den virade sig hårt runt alla hennes känslor. Hon föll ner på knä och hängde med en arm i grinden medan hon skakade i hela kroppen. Hon kunde inte ens förmå sig att gråta. Amadeus var borta och Kael låg livlös på marken några meter ifrån henne. Det kände som att hon fick kramp i bröstet och andetagen blev bara små och korta. Suset i öronen bedövade nästan ljudet av Denzils steg när han småsprang fram till henne. Han stannade precis bakom henne och verkade se sig om innan han sjönk ner på huk och drog henne till sig. Amber släppte greppet om grinden och föll i hans famn medan gråten exploderade i henne. Hon kunde knappt hålla ögonen öppna för floden av tårar och hon kippade efter luft mellan de krampaktiga snyftningarna. Hon tappade greppet om tid och rum och hade ingen aning om hur länge Denzil satt där med henne i famnen. Hon vågade inte ens tänka på vad Jack tänkte göra med Amadeus och vad det än var så var det säkert något som skulle förfölja henne för resten av livet.

Denzil bar henne till hennes rum och lade henne på sängen. Sedan var han borta en stund innan han kom tillbaka och satte sig bredvid henne. ”Amber”, sa han mjukt. ”Kael lever. Hon är bara bedövad. Vill du att jag tar hit henne?” Amber lyckades förmå sig att nicka. Snart kände hon tyngden av Kael i fotändan när Denzil lade henne nära Ambers fötter. Denzil var på väg att lämna rummet när Amber höjde huvudet och vände ansiktet mot honom över axeln. ”Pappa?” Denzil stannade i dörren och vände tillbaka till sängen. Snart låg han tätt intill henne med en arm om henne. ”Vi får tillbaka honom”, lovade han. Amber snyftade till igen, trots att hon redan gråtit en hel del. Hon vände sig om och kröp ihop i Denzils famn. Hon hade inte kallat honom pappa tidigare, men det kändes rätt att göra det då. ”Lova att inte gå ut mer idag”, mumlade hon mot hans bröst. ”Jag lovar.” Hon tog ett djupt andetag och lyckades få slut på gråten, men det fanns inte energi till något annat. De låg helt stilla i säkert två timmar innan Kaels ynkliga ljud från fotändan fick dem att reagera. Kael verkade som om hon vaknade upp från en sövning hos veterinären. Hon försökte lyfta huvudet, men vinglade bara med det innan det föll tillbaka mot sängen. Benen vevade orkeslöst när hon försökte resa sig och hon gav en serie olika ljud ifrån sig. Ibland gnydde hon, ibland morrade hon lite och ibland kom ett gruff, som ett försök till skall. Amber satt bredvid henne och försökte hålla henne lugn genom att klappa henne och tippade tillbaka henne när hon var nära att slippa upp. Om Kael trillade i golvet i det skicket kunde hon skada sig. Det fanns inte en chans att hon skulle kunna ta emot sig. Denzil iakttog Kael en stund. ”Jack måste ha överraskat henne. Hon är fortfarande på väg ut till grinden för att morra och skälla på den plötsliga fienden. Hon måste ha vetat vad han haft för avsikter, om han inte anföll Amadeus först och tog Kael i nästa sekund, innan hon hunnit reagera på vad som hände. Det sista hon minns är att en fiende dök upp och därför vill hon ut, trots att hon knappt kan stå på benen”, sa han och strök Kael över ryggen han med. ”Jag är glad att han inte dödade henne. Samtidigt undrar jag lite varför han inte gjorde det. Han verkar inte bry sig alls om andras liv, så varför skona en hund?” ”Min gissning är att han tog Amadeus precis utanför grinden. Skulle han göra något för att skada Kael skulle han bli tvungen att öppna grinden och gå in i trädgården. Han hade inte tid helt enkelt och en bedövningsbesvärjelse har betydlige längre räckvidd än något som dödar. Han hade säkert räknat med möjligheten att Kael skulle vara ute och hade säkert förberett besvärjelsen för att snabbt kasta den över henne om hon skulle dyka upp.” Amber tryckte milt ner Kael igen när Kael försökte resa sig. Sakta men säkert verkade Kael återställa sig och snart vågade Amber släppa henne. Lite vingligt, men ändå ganska stadigt lämnade Kael rummet och hasade ner till hallen. Där ställde hon sig med nosen i dörrspringan och morrade dovt. Amber hade inte för avsikt att släppa ut henne, även om den som tog Amadeus knappast fanns kvar i närområdet. Amber kände att hon ville hålla alla kvar i huset i ett desperat försök att hålla dem i säkerhet. Kael skulle bli tvungen att gå ut förr eller senare för att uträtta sina naturbehov, men Amber ville att hon lugnade sig först. Det skulle kännas lite obehagligt om Kael störtade ner till grinden och började skälla. Inte för att det skulle spela så stor roll, men Amber uppfattade det ändå som obehagligt.

Denzil ringde till Sky och Emir för att informera om läget. Amber satt mest på golvet i vardagsrummet dit hon släpat med sig Kael. Hennes huvud var fyllt med alla möjliga tankar, men inget verkade vettigt. Hon kände sig handlingsförlamad och hjälplös. Bara minsta tanke dök upp med exempel på vad Jack kunde göra med Amadeus slog hon bort det hela och försökte rensa huvudet. Ändå låg rädslan för det värsta i bakgrunden, likt ett hotfullt mörker. Om Jack dödade Amadeus var hon inte säker på om hon skulle överleva det slaget själv. Hon kunde inte föreställa sig ett liv utan honom. Han var hennes far, hennes läromästare, hennes första familjemedlem. Hon kunde inte klara sig utan honom. Hon skulle känna sig vilsen för resten av sitt liv och inget skulle kunna fylla det tomrummet. Ju mer hon tänkte på det ju mer rädd blev hon. Jack var utan tvekan medveten om vad något sådant skulle ha för effekt på henne. Han hade testat henne på grymma sätt så långt, men att ta Amadeus ifrån henne vore det ultimata testet. Det vore det hårdaste slaget och ju mer hon tänkte på det ju mer värkte det i henne. Det kändes som att det var precis det som Jack var ute efter. Hennes magkänsla hade haft rätt tidigare då hon anat att något var fel. Det gick inte att trycka undan. Det gick inte att förneka. Det enda hon kunde göra var att vara beredd på att få ett meddelande från Jack. En lapp med instruktioner om att det var dags för henne att söka upp honom. Han skulle lätta på sina skyddsbesvärjelser för att hennes vägljus skulle kunna finna honom, eller Amadeus, när han var redo att starta sin föreställning. Den ultimata uppvisningen med Amadeus död som huvudnummer. Hon ville berätta allt för Denzil, men det kunde hon inte. Jack skulle be henne att komma ensam och Denzil skulle vara i fara om han följde med. Hon var tvungen att gå till mötet ensam.