Allt hände så snabbt först och sedan var det som om tiden upphörde. Jack ryckte loss sin dolk, utan att säga något och gick. Han tittade inte ens åt Amber. Amadeus ramlade snett bakåt och blev att ligga på sida. Hon såg inte så mycket av hans ansikte, men kunde skymta de halvslutna ögonen med den livlösa blicken. Amber stod som fastfrusen medan pulsen susade i öronen. Jack försvann ut genom en dörr, som han stängde efter sig. Nästan direkt hördes en bilmotor som startade, vilket betydde att han hade en bil med chaufför som väntade utanför. Bilen lämnade platsen och tystnaden kändes lika öronbedövande som trycket i hennes öron. Hon darrade till och tvingade sig själv att gå fram. Jacks vägljus hade lämnat byggnaden med honom, så kvar fanns bara Ambers egen lilla grupp med stjärnstoft. Vägljusen var ändå gott och väl nog för att lysa upp Amadeus där han låg. Amber sjönk ner på knä och skakade till av första snyftningen. Händerna darrade när hon knöt loss hans händer och drog bort tejpen som han hade över munnen. Snart låg han på rygg med sin tomma blick ut i mörkret. Hon tog hans hand och höll den med båda sina. Den var fortfarande varm. Hela kroppen skakade till för henne innan gråten började bryta igenom chocken. Hon snyftade till igen innan hon gav ifrån sig ett plågat jämmer medan hon sjönk ner över honom. Till slut låg hon med pannan mot hans mage och tog ett djupt andetag innan hon skrek. Sorgen rev så hårt i henne att hon försökte få ut den med sitt jämrande skrik, men det hjälpte inte. Efter några klagoskrik sjönk hon ihop och lade sig halvt över honom med hans livlösa hand mot sin kind. Hon grep tag i hans svarta t-skjorta med båda händerna och låg sedan stilla. Blodet från hans sår blötte ner hennes hals och fläckade hennes tröja, men det betydde ingenting för henne. Hans hand föll ner när hon inte höll den längre och kinden kändes kall efter dess värme. Hon låg över honom likt ett plågat djur och grät så hon skakade. Tystnaden i hans bröst gjorde inte saken bättre. Allt var plågsamt tyst. Det enda hon hörde var sig själv. Inga fåglar sjöng och hon fick ingen kontakt med några träd. Hon var helt ensam i sitt mörker. Hennes far, läromästare och stöttepelare var borta. Bara hans livlösa kropp fanns kvar, tillsammans med de minnen hon hade av honom. Vid tidigare tillfällen hade hon gråtit slut på tårarna och sedan gått över i ett mer inbundet tillstånd, men nu gick det inte. Hon grät tills ögonen sved, tills kroppen var utmattad efter alla snyftningar och tills hon knappt kunde andas. Ändå ville inte gråten ta slut. Ibland jämrade hon sig med något som påminde om en plågad sång. Ibland grät hon tyst. Tiden tycktes ha tagit slut och kvar fanns bara en värkande tomhet.
Steg rörde sig sakta mot henne. Hon hörde dem knappt först. Tysta steg som tassade försiktigt. Amber öppnade ögonen och lyssnade så mycket hon kunde. Sedan satte hon sig upp på knä och såg sig om. Fattades bara att Jack lämnat någon kvar i byggnaden för att ge sig på henne när hon var som svagast. På andra sidan Amadeus steg en gestalt in i ljuset från hennes vägljus. Hon vågade knappt röra sig när hon kände igen den grå varelsen. Djinnen. Det var Gerards djinn som hon befriat för drygt ett år sedan. Hon såg in i de violetta ögonen när den närmade sig. Den stannade på andra sidan Amadeus och lutade sig försiktigt fram medan den sträckte ut handen. Amber satt stelt stilla medan djinnen lade sin hand över hennes ansikte. Handflatan täckte nästan hennes ögon. Den började spinna och hennes syn blev suddig. Ögonlocken darrade till innan de slöts och djinnens spinnande verkade plötsligt vara inne i hennes huvud. För ett ögonblick undrade hon om den försökte trösta henne, innan det vibrerande ljudet tog över allt i hennes huvud. Med slutna ögon kunde hon inte höra annat än det vibrerande ljudet. Huvudet blev precis tomt och hon började andras i samma takt som djinnen. Det lät som när man lade örat mot magen på en spinnande katt och lyssnade direkt på källan till ljudet. Det var sövande och hypnotiskt. Djinnens hand var varm mot hennes ansikte och hon lät sig vaggas in i djinnens hypnos.
Det blev plötsligt tyst. Amber öppnade ögonen och såg ut i det tomma mörkret. Vägljusen dansade fortfarande likt eldflugor runt henne och Amadeus. Hon förstod inte alls vad det hade handlat om och var precis på väg att övermannas av sorg igen när Amadeus ryckte till under hennes händer. Amber vågade knappt röra sig och kände hjärtat slå vilt i bröstet på henne när ett nytt ryck gick genom magmusklerna på honom. Sekunden senare drog han häftigt efter andan innan han hostade till. Amber skakade i hela kroppen och lutade sig tillbaka för att ge honom utrymme när han plötsligt satte sig upp. Flämtande kippade han efter luft och hostade till vid varje andetag, men han levde. Hon kastade sig om halsen på honom och var nära att knuffa omkull honom igen. Amadeus omfamnade henne hårt och de klamrade sig fast vid varandra som om det gällde livet. Trots att hon gråtit så mycket så började hon gråta igen, men nu grät hon i alla fall i hans famn och inte över hans kropp. Långsamt började Amadeus andas normalt, men de släppte inte varandra på en lång stund. Till slut stönade Amadeus utdraget. "Vad ska jag ta mig till med en unge som dig? Fattar du inte hur dumt det är att komma springande så fort Jack ber dig komma?" frågade han och lät plågad. Amber log genom tårarna. "Jag rår inte för det", fick hon sedan fram. Amadeus trycket sin mun mot hennes panna och lät kyssen vara en god stund. "Hur i hela friden lyckades du med det här?" undrade han sedan. "Det var inte jag. Det var djinnen." Amadeus lättade på sitt grepp om henne och hon lutade sig tillbaka lite för att kunna få ögonkontakt med honom. "Gerards djinn?" undrade han. "Ja." Han skrattade till. "Det ska vara du det som blir nära vän med en av de sista riktigt starka djinnerna i världen. En vanlig djinn hade inte lyckats med det, men en som är över tusen år kan trolla med döden och hela tillbaka de som gått till andra sidan. Det var inte illa att han valde att göra just det för dig som tack för sin frihet." "Det känns som att jag är skyldig honom betydligt mycket mer som tack för det här." Amadeus kysste henne på pannan och suckade. "Jag får verkligen hoppas att Jack inte hittar på något mer nu", mumlade han sedan. Ambers ansikte hårdnade. Sedan tog hon sig ur Amadeus' famn och reste sig. "Vad är det nu?" undrade Amadeus. "Jack. Jag tror att det är min tur att bestämma ett möte." Hon vände på klacken och gick mot dörren som hon lämnat öppen. "Amber!" Hon stannade och vände sig om. Amadeus reste sig mödosamt. Han grimaserade till av smärta och tryckte handen mot bröstet där Jacks dolk träffat honom. Hon skyndade sig tillbaka och gav honom stöd. "Du kan inte gå och möta honom ensam. Dessutom har han Xerxes med sig och de är säkert långt borta vid det här laget." "Du är inte i skick att möta någon alls nu och Jack kommer inte att räkna med att jag kommer efter honom", sa hon beslutsamt och hjälpte Amadeus att gå mot dörren. "Hur hade du tänkt hitta honom? Han döljer ju sina spår." "Träden kan se honom. Han må ha dolt sig för spådamer, de allseende och vägljus, men han är inte osynlig. Träden kommer att hitta honom åt mig och sedan kommer han att finna sig själv på den farligaste platsen på jorden; i en skog som jag tar befälet över." Hon lät Amadeus sätta sig med ryggen mot väggen utanför dörren. Han suckade plågat. "Jag antar att jag inte kan hindra dig?" försökte han. Amber skakade på huvudet. "Han begick sitt sista misstag. Nu är det han som får sig en överraskning." Amadeus tog tag i hennes hand innan hon hunnit vända om för att gå. "Var försiktig." Hon log mot honom. "Det lovar jag. Försök att inte dö medan jag är borta." Skämtet var kanske lite väl rått, men Amadeus log bara mot henne. "Jag lovar." Motvilligt släppte han hennes hand och hon satte av mot den grind som öppnade sig mot vägen som ledde därifrån. Hon följde vägen en bra bit, innan hon saktade ner och sökte upp ett grovt träd. Kvickt gick hon fram till det och lade sin hand mot stammen på det. Hennes sinne rusade iväg längs vägen likt en löpeld. Snart fann hon en blå pickupp som stod parkerad i en glänta. Xerxes stod och lutade sig lite nonchalant mot sidan på bilen medan Jack studerade en karta som han brett ut över motorhuven. Bredvid dem stod en liten stockstuga, där de tydligen planerade att stanna till. "Vi beger oss till Zaria i morgon. Hon hade lite tacksamhetsgåvor åt mig för att jag tog hand om Amadeus", sa Jack och rätade på ryggen. Med bestämda rörelser vek han ihop kartan medan Xerxes reste sig från bilen. "Du tror inte att Amber kommer efter oss då?" undrade Xerxes. Jack fnös. "Hon är helt upptagen med att gråta ögonen ur sig. Amadeus hade en stor roll i hennes liv och utan honom kommer hon inte att kunna fungera normalt. Vi kan nog förvänta oss ett vredesutbrott som skulle slå knut på hela skogen när hon väl återhämtat sig, men då är vi redan långt borta." Xerxes nickade bara och de gick mot den lilla stugan. "Det är ingen idé att sätta eld i spisen. Vi åker vidare om bara några timmar", sa Jack bestämt medan de gick upp för trappan. Amber rynkade ögonbrynen. De kunde inbilla sig att de skulle slippa undan. Hon tog kontroll över ett av träden i gläntan och fick den att sticka upp rötterna under bilen. Med en kvick rörelse drog rötterna loss några delar och drog med dem ner under jorden. Det skulle lämna dem utan bil, men Amber visste mycket väl att de säkert skulle kunna förflytta sig utan den om de behövde. Jack hade använt någon sorts kristall när hon mött honom för något år sedan. Förmodligen var han högst ovillig att använda den då de säkert var sällsynta och svåra att få tag i, men han skulle nog göra det om han visste att hon låg dem i hälarna. Hon skulle bli tvungen att ta dem med överraskning. Bäst vore det om hon tog sig dit och befann sig på närmare håll för sitt anfall. Hennes förmågor hade ju en viss begränsning när det gällde distanser. Det vore en enorm besvikelse om de slank ur hennes grepp nu när hon kände sig så beslutsam att vända på spelet. Hon släppte trädet och såg sig om. Gryningen var på väg och himlen började få färg i öster. Det var också betydligt ljusare än när hon gett sig av hemifrån. Sommarnätterna var inte långa och hon välkomnade ljuset efter allt mörker som hon fått vistas i, men nu behövde hon ta sig till Jack och Xerxes innan de bestämde sig för att resa vidare och hon kände för att göra något speciellt. Hennes blick föll på en halvdöd gammal ek. Det var faktiskt förvånansvärt lätt som hon kunnat styra träden vid stugan, trots att de varit så långt borta. Det gav henne idén till att pröva med något som hon aldrig ens tänkt på tidigare. Hon hade ingen dimhäst, men en trähäst kunde hon ordna. Förvånansvärt lätt tog hon så mycket hon behövde av trädet och formade det precis som hon ville. Jordiga rötter bildade ett kraftigt hovskägg, den skrovligaste barken blev en man som formade sig mot den kraftiga halsen och den mörkaste kärnan av trädet bildade hovar och ögon. Det blev en ganska stor och kraftig arbetshäst med alla skiftningar trä kunde ha. De ljusare skiftningarna fanns i kroppen och de mörkare fanns längre ner på benen. Till slut tog hon ett steg tillbaka och betraktade sitt verk. "Perfekt", sa hon för sig själv. Det såg nästan ut som en riktig häst och kunde ha misstagits för en på lite avstånd. Hon gick fram och fick hästen att huka sig, lite på samma sätt som hundar och katter gjorde när de sträckte på sig med frambenen rakt utsträckta framför sig. Amber slängde ena benet över ryggen på hästen och tog sig upp. Då trähästar inte behövde mycket till uppvärmning fattade hon galopp direkt och flöt fram längs den gamla vägen. Hovarna dundrade tungt mot marken och hästen krökte nacken likt en hingst som visade upp sig. Det kändes magiskt att rida den stora trähästen, vilket det väl också var då det var magi som skapat den. Quercus Robur var ekens namn på latin. Quercus lät som ett passande namn åt hennes skapelse.
BINABASA MO ANG
Eldermästaren - Häxmästarens Arv Del 4 🇸🇪
FantasyAmber plågas av gångna händelser och överhängande hot när hon möter två bröder av det högt stående häxmästarsläktet Stonewell. Sky och Emir är utsända för att stoppa Jack Cole och behöver Ambers hjälpa för att göra det, men det är mer krävande än de...