Du är min mandy Moore || Ludwig Kronstrand

T J U G O F E M

Victorias perspektiv

Min trygghet

Jag kollar upp på Ludwig med mina söndersprängda ögon. Han kollar på mig och båda kramar om varandra snabbt, allt fler tårar rinner ner för min kind när jag äntligen är med Ludwig, jag sneglar bak lite och killen står kvar..

-" Ludwig det är han" viskar jag till han och vänder mig om.

-" Vi måste gå nu!" Säger han med blicken fast på killen som står ungefär 15 meter bort. Han går dock iväg när han ser hur både jag och Ludwig kollar på han.
Ludwig drar med mig i hans famn och vi går våra steg mot hans hus.
När vi kommer fram är killarna fortfarande kvar, de sitter i vardagsrummet och skrattar för fullt men blir plötsligt tysta när de ser söndergråtna mig

-" Men Vicci vad fan har hänt?" Frågar Dante mig.
Jag förklarar och killarna kollar fundersamt på varandra.

-" Jag tror att det var Alexander" mumlar Ludwig med blicken rakt fram i luften.
Killarna kollar på Ludwig med tomma blickar.
Men det tar några sekunder innan dem svarar.

-" Fuck asså" mumlar Axel.

-" Va vadå, vem e Alexander?" Frågar jag undrande med en oförstående blick..

-" Han.. Han är en kille vi haft mycket problem med, och nu vill han åt dig. För att nå alla vår svaga punkt." Säger Dante med en suck.

-" Vänta, är det han som ni slagits med? Och kommit hem helt blodiga efter?" Frågar jag allvarligt.
Killarna nickar.
Jag suckar djupt..

-" Vafan ska vi göra? Han får fan heller komma åt Vicci på nått sätt?" Frågar Noel oss.

-" Vettefan om det går att göra något, vi får bara vara jävligt försiktiga" mumlar Ludwig.

Två veckor senare:

Jag och Ludwig är fortfarande tillsammans, men allting är inte som det borde vara. Vi bråkar rätt mycket och vi är inte med varandra så mycket som vi var förut. Varför vet jag inte, jag hatar det. Ludwig vet jag inte, han är väldigt bitter just nu..

-" Hallå Vicci, jag måste dra och träffa några" säger Ludwig till mig med en lite högre röst från hallen. Jag styr mina steg till hallen från soffan och ställer mig lutad mot vägen.

-" Vilka ska du träffa?" Frågar jag och lägger armarna i kors.

-" Du behöver inte alltid veta" suckar han åt mig. Som vanligt.. Han blänger lite på mig medan han knyter mina skor.

-" Ludde snälla sluta vara så otrevlig mot mig" säger jag med en något snäll röst, men får dock ingen trevlig röst tillbaka.

-" Jag är inte otrevlig" suckar han fram.

-" Jo Ludde det är du, ska du träffa Alex och dem?" Frågar jag han.
Han nickar och jag släpper ut mina armar med ett suckade.

-" Jag vill inte att du ska träffa dem!" Säger jag åt han.

-" Jag träffar dem om fuck jag vill.." oj så trevlig han är.

-" Ludde lägg ner, kan du inte nån gång lyssna på vad jag säger? Säger jag något irriterat.

-" Jag är trött på att du säger åt mig vad jag ska göra"
Hans ord tar verkligen på mig, jag blir konstigt nog inte sur. Utan bara ledsen, så känner jag hur mina ögon blir vattniga.
Han möter mina ögon när han precis tänkt gå ut genom dörren men stannar genast upp.
Han går fram mot mig och kysser mig i pannan, sedan kollar på mig med en allvarlig blick.

-" Jag, jag tror det är bäst om vi tar en paus"
Säger han efter många sekunders blickande i mina ögon. Som är allt för vattniga, så det går över till rinnande tårar. Jag kollar på han med en förkrossad blick.

-" Ludwig nej" säger min ostabila röst.

-" Jo, vi bråkar bara hela tiden" säger han med skakig röst, även hans ögon blir vattniga av orden som kommer ur hans mun.

-" Ludwig nej nej, gör inte såhär mot mig" säger jag med allt för mycket tårar. Han kysser mig en sista gång på pannan och vänder sig om för att gå, men stoppas av mig som tar tag i hans hand. Han vänder sig snabbt om och kollar på mig.

-" Vicci, det är över. Vi kanske går tillbaka till varandra nån dag. Men just nu fungerar vi inte"
Jag hoppas hans ord stämmer, att vi går tillbaka till varandra nån dag. Jag säger inget men släpper hans hand. Dörren smälls igen och jag ramlar ner på golvet med mina skakiga ben som inte orkar hålla mig uppe.. Med mina händer i ansiktet sitter jag och gråter, gråter , gråter och gråter. Tills jag ostadigt tar upp min mobil för att ringa Amino.

Ringsignal

-" Axel kom hit nu" säger jag helt förstörd.

-" Jag kommer nu" är det ända han säger och lägger på, glad över att han inte frågade vad som hänt.

Fem minuter senare hör jag hur en bildörr slås igen och dörren in till mitt hus öppnas"

-" Shit Ville " säger han och kastar sig ner mot golvet där jag är i hallen. Fortfarande, lika gråtandes som jag var för fem minuter sen.

-"Han var mitt allt Axel,min mening med livet" säger jag innan jag fortsätter med " vad är mening med livet nu"

-" Ville vad menar du?" Frågar han mig och lägger armarna runt mig på något smidigt sett, då vi befinner oss på golvet.

-" Han gjorde slut Axel, vår historia är slut" får jag fram med stora hulkningar.

-" Nej seriöööst, vilken fucking idiot" suckar Axel fram, han vet nog inte vad han ska säga..

Just nu sitter inte jag och Axel på golvet längre. Vi har flyttat oss till soffan, där jag fortfarande gråter med huvudet vilandes på Axels bröst. Han är ju världens bästa vän, som är här med fula mig som bara gråter och gråter. Tårarna slutar aldrig.
Axel håller på med mobilen och stryker samtidigt sin hand över min rygg. Vilket är väldigt lugnade. Men trots det kan jag inte sluta gråta. Han var ju mitt allt,den som alltid var nummer 1, den som alltid alltid alltid var där för mig när jag behövde någon som mest. Men nu finns han inte i mitt liv längre, eller jo. I mina tankar, och jag kommer alltid älska han som jag älskade han när vi var tillsammans.

Just nu kollar jag på Riverdale, som vanligt. Tv:n lyser upp då nästan hela huset är släckt.
Plötsligt plingar min mobil till.

Noel: 20:42
Hörde vad som hände mellan dig och Ludwig. Vilken idiot han är. Finns alltid om du vill prata. Älskar dig❤️

                                                                            Jag: 20:42
                                        Tack Noel, älskar dig med ❤️

Dante: 20:45
Kronstrand ska få ta sina sista andetag...

                                                                          Jag: 20:45
                                         Nej Dante det ska han inte, du får inte slå hann.. lova mig det.

Mathilda: 20:47
Neeeej hjärtat, fan asså. Trodde verkligen på dig och Ludde, finns alltid alltid alltid för dig de vet du❤️❤️

                                                                      Jag: 20:47
                                                Jag är krossad Mathilda... men tack❤️

Kort kapitel, FÖRLÅT. Men snart blir det bättre!!!!!

Rösts Gärna <3