Du är min mandy Moore || Ludwig Kronstrand

T J U G O S E X

Victorias perspektiv

Det har gått ungefär, eller exakt en vecka sedan Ludwig gjorde slut med mig, och Axel kom hem till mig tröstandes.
Jag har inte lämnat huset någon gång. Jag har bara suttit hemma och gråtit och gråtit och gråtit.
När når tårarna sitt slut? När borde jag inse att det faktiskt är över. Varje dag försöker jag övertala mig själv om att vi två går tillbaka till varandra nån dag, och att han snart sms:ar mig ett förlåt och att vi borde bli tillsammans igen. Men dagen slår aldrig in, istället går jag runt hemma. Förstörd i Ludwigs hoodie varje dag, bara känner in doften av att ha honom nära. Noel, Axel och Mathilda är här nästintill varje dag och hälsar på, tröstar mig och kollar alltid på någon film. Noel och Mathilda har tydligen funnit varandra också, vilket jag är super glad över. Men blir lite krossad när dem ligger här i min soffa och håller om varandra, ligger i varandras famn och kysser varandra. Det där ska ju vara jag och Ludwig..
Dante är ju såklart här också då han är min bror och bor här, han har tydligen blivit jäkligt sur på Ludwig över vad han gjorde mot mig. Samma med Noel och Axel
Han är tydligen också förkrossad, men han har iallafall gått ut. Vilket jag absolut inte har.

Knack knack

Hör jag på ytterdörren. Just nu är Axel och Noel här, men Dante ställer sig upp för att öppna dörren.

-" Tja" hör jag en väl igen känd röst säga.

-" Tja, här är dem" säger Dante och stäcker fram ett par solglasögon till personen som jag inte ser i dörröppningen.

-" Tack, vilka är här?" Snabbt registrerar jag rösten.

Ludwig

Hans röst gjorde mig så lung, så avslappnad och glad. Men ändå nervös. Tänk om han ska vara med dem?

-" Noel, Axel och eh, uh, aa Vicci" säger Dante något nervöst medan han stryker sin hand över munnen. Jag kollar fram och tillbaka på min mobil och Dante, ihop om att Ludwig bara ska ta ett pytte steg så jag kan se hans fina, fina ansikte. Men ändå vill ja inte att han ska se mig, då jag har på mig hans hoodie och precis gråtit..
Som om han läser mina tankar så tar han ett litet steg för att se oss.
Snabbt möter jag hans blick. Han kollar på mig rakt in i mon själ medan han nickar och smått ler lite. Han släpper aldrig blicken från mig, och inte jag från han. Le inte nu, le inte nu, le inte nu, le inte nu. Säger jag till mig i huvudet. Men mina tankar kunde inte bestämma denna gången ett väldigt smått leende kom fram på mina läppar och hans leende växte allt efter att han såg mitt. Jag granskade vad han har på sig, en grå hoodie med sin rödblåa väst och ett par svarta jeans. Fyfan vad han är snygg.
Alla andra killarna verkar märka av att vi stirrar på varandra stelt.

-" Ehhh , uhh, ska ni typ snacka eller?" Frågar Noel oss lite smått nervöst. Min blick vänds mot Noel och jag känner hur mina kinder fick snabbt en rödare nyans. Vad fan ska jag säga??

-" Eeehhh, eh assååå" säger jag och sneglar lite på Ludwig. Han kollar tillbaka på mig

-" De tycker jag" säger han och ler lite och blinkar med ena ögat. Okej okej okej, nu kommer jag bli skit röd i ansiktet. Vad ska jag göra. Fan fan fan, paniken i mig bestämmer och gör så jag ställer mig upp snabbt för att ge Ludde ett tecken på att följa med mig.
Väl inne i mitt rum med Ludwig sätter jag mig på sängen medan han ställer dig lutad mot mitt sminkbord och inspekterar mina kläder, antagligen för jag har på mig hans svarta hoodie och ett par vita mjukisshorts.
Jag blir lite väl obekväm av situationen så bestämmer mig för att ta första steget.

-" Såååeee, vaaad, vad vill du säga?" Frågar jag han osäkert med blicken ner mot mina händer.

-" Kolla först på mig" säger han och jag vänder mitt huvud långsamt upp för att möta hans blick.