Du är min mandy Moore || Ludwig Kronstrand

S E X T I O T V Å

Victorias perspektiv

Lättnad lättnad lättnad, min största kärlek mår bra. Min största kärlek lever, vi fick precis reda på att han vaknat helt och förmodligen kommer hålla det så. Ordet förmodligen har gjort mig lite lite orolig men jag kan inte vara något annat än lycklig. Om ungefär 10 min får vi träffa han igen, jag får möta ögonen som jag mötte igår men det känns som en evighet.
Dem 10 minutrarna känns en timme men äntligen har tiden runnit förbi och vi får äntligen gå in. Jag går först av alla ivrigt som ett barn på dagis, och när jag slår upp dörren springer jag fram och kastar mig i hans famn. Den efterlängtade kramen jag inte fått på ett bra tag, eller den efterlängtade kramen som blir besvarad.

-" Fan vad jag saknat dig" hör jag Ludwigs raspiga röst säga i kramen, tonen i rösten är såå mycket annorlunda än vad den var igår. Idag har han mer kraft, mer stryka i rösten som låter som tecken på att han mår bättre. Jag svarar endast med en låg viskning som tyder " jag har saknat dig med" en tår vinner sin kamp och rinner ner från min kind, endast en glädjetår som tur är. Han drar ifrån kramen och kollar rakt in i mina ögon, dem där blåa fina ögonen kan man drunkna i. Vilket är exakt vad jag gör, han drar sin tumme längst den högra kinden för att torka bort den lycka tåren och drar mig närmare honom, så att våra läppar kraschar in i en kyss. En kyss som gör dem andra killarna lite obekväma så några hostningar här och var hörs så är vi tvungna att dra ifrån med ett stort leende på bådas läppar.

-" Eyy mannen du skrämde livet ur oss" säger Dante och går fram till Ludwig för att göra de så kallade bro-hand slaget. Ludwig kollar på Dante med ett stort leende samtidigt som Dante böjer ner och kramar om Ludwig.

-" Ahh shit asså vad rädda vi har varit" slänger Noel in och gör deras grej plus en kram.

-" Tjenareee bror" säger Axel och kramar om han hårt, alla killarna står med stora flin och stirrar på Ludwig som ligger i sjukhussängen.

-" Hur mår du?" Frågar Noel och drar fram en stol han kan sätta sig på, likaså killarna. Innan Ludwig svarar gör han en gest till mig som tyder på att jag ska lägga mig bredvid han, vilket jag gör. Med hans arm runt om mina axlar och huvudet vilades mot hans bröst . Försiktigt för att inte nudda vid det andra bröstet där han är skjuten, och har något slags bandage av något slag.

-" Bättre, de gör väl ont men inte så som det gjorde förut" svarar Ludwig och stryker sin hand längst min överarm. Hans beröring gör mig helt varm,  men ändå så att jag får gåshud. Killarna kollar intresserat på vad han har och säga, men jag konstaterar knappt något då jag ligger och njuter av hans närhet. Några frågor kommer det att ställas till dem andra och något sura frågor är vad jag kommer få tillbaka, då jag inte lyssnar. Men men.

-" När får du dra hem?" Frågar Axel med armbågarna lutades mot sina knän som bär ett par svarta jeans med hål på.

-" Om typ en vecka tror jag, dem vill ha koll på såret antar jag" hör jag Ludwig säga genom stämman som surrar i hans bröst. Mina tankar är något helt annan stans, jag ligger och tänker på hur lycklig jag är som faktiskt är den flickvännens vars pojkvän överlevde en stor allvarlig skada. Som i en film. Aldrig trodde jag att det skulle hända mig, att mitt liv kunde förändras så fort på så lite tid, men livet är som en dans på rosor ibland. Tiden rann iväg och jag känner hur mina ögonlock lägger sig och somnar i Ludwigs famn, något svagt minne av att killarna sa hejdå och drog, och att jag och Ludwig blev ensamma. En kyss placerad i min hårbotten gjorde det hela ännu bättre, mer än så försvann ur minnesluckorna och jag somnar.

Nästa dag

-" Älskling, älskling vakna" hör jag någon svag röst viska tättintill mitt öra. Jag vrider lite på mig innan jag slår upp ögonen sakta. Ludwig ligger med armarna runt om mig och huvudet vilat mot mitt som ligger på hans bröst. För 2 sekunder kollar jag in i hans vackra ögon innan hans läppar nuddar vid mina.

-" Jag har aldrig sovit såhär skönt" säger jag och andas ut, för det är så sant. En hel vecka i streck har jag sovit ihop kurrad i en jävligt obekväm stol. Att få sova i en säng tillsammans med Ludwig igen gör sömnen på topp.

-" Vart har du sovit innan?" Frågar han mig, jag vänder mig om lite och pekar på min underbara vän som jag sovit i en vecka i streck.

-" Nej seriöst, hur länge?" Frågar Ludwig mig med ett litet flin.

-" En hel vecka" svarar jag med en gäsp. Han kollar med stora ögon på mig, som bara säger ett ord. Varför?

-" Vänta varför de?" Frågar han med fortsatt stora ögon, men samtidigt kan inte ett flin dölja sig.

-" För jag ville vara här när du vakna" säger jag men avbryter mig själv " eller det var inte ens en självklarhet att du skulle de" fortsätter jag med.
Ludwig kollar något frågade på min som tyder att jag ska fortsätta.

-" Ja, asså läkarna trodde inte du skulle överleva" svarar jag och andas ut hastigt, då det är ett lite jobbigt ämne att prata om. Något Ludwig märker och kramar om mig hårdare.

-" Men jag är vaken nu, det är det som är huvudsaken" jag nickar endast och låter timmarna rinna förbi.

En vecka har gått och Ludwig är äntligen utskriven, killarna har anlänt hit så att vi alla kan åka hem tillsammans.
Dante har tagit med sig kläder åt Ludwig då han bara legat i sjukhuskläder, så ett par svarta mjukisbyxor med en grå hoodie klädde nu Ludwig.

-" Är ni redo?" Frågar Noel oss alla, vi svarar med ett hummande.

-" Går det bra?" Frågar jag Ludwig som går fram lite försiktigt.

-" Jag tror de" svarar han och gör någon grimas som tyder att det ser ut att göra lite ont.

-" Jag hjälper dig" slänger Dante i och lägger Ludwigs ena arm runt om hans axlar, då den andra armen är intäkt i något slags bandage som håller upp hela armen och täcker såret. Och med det går vi ner mot bilen som står parkerad utanför sjukhuset.

-" Fan va sjukt ändå att dem trodde att jag inte skulle överleva" säger Ludwig som sitter i framsätet bredvid Axel som kör bilen. Jag sitter i baksätet med Dante och Noel bredvid mig, som envisades sig om att inte vilja sitta i mitten. Vilket då blev jag.

-" Jag vet de helt sick" svarar Dante.

-" Aja, nu är du med oss här och lever. Det är det som är huvudsaken" säger Axel, alltid en sådan glädjespridare.

________________________
Dålig uppdatering men ett lite längre kapitel den här gången<3

Ig: Forever.hovah, kolla gärna in min vanliga insta också där ni får se mee av min poniii :Juliaalandiin

Rösta gärna<3